Mikaela Staaf

Tantvarning?

2011-03-09T21:58:00.002+01:00

Gick in på Coop för att handla mjölk och kom ut med Sju sorters kakor. Jag som aldrig har bakat en kaka i hela mitt liv förutom pepparkakor och kladdkaka. Tantvarning eller utveckling? Ingen aning.

Dag 1: Bästa boken jag läste förra året

2011-02-09T21:40:00.005+01:00

Aargh, jag har redan tokångest och det är bara dag 1 av mitt 30 Days of Books-projekt. Vilken var egentligen den bästa boken jag läste under 2010? 2010 var inte mitt bästa läsår, även om jag kom igång ganska mycket under slutet av året.

Jag skulle kunna välja To kill a mockingbird av Harper Lee som jag äntligen läste samma år som den fyllde 50. För det var ju faktiskt precis så bra som alla hade sagt. Det fanns så mycket att tycka om; språket, de fenomenala beskrivningarna av ett rasistiskt samhälle och den enorma utsatthet svarta i den amerikanska södern hade. Eller det fina porträttet av Atticus Finch, rättskaffens man som gör gott för att det är rätt. Dessutom var framsidan en av årets finaste.

Men det är ändå inte den boken som gjorde störst intryck under förra året, som var den största läsupplevelsen. Det var Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Det är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan, som jag läste för tre-fyra år sedan. Precis som Flickan är Glitterscenen verkligen inte lättläst - Monika Fagerholm skriver i någon sorts cirklar, eller snarare känns det som att gå i en labyrint där man hittar ledtrådar hela tiden. Hon rör sig hela tiden mellan olika tidsepoker och berättar ur olika personers perspektiv. Allting är lite magiskt och trolskt - men samtidigt väldigt vardagsnära och självklart. Man vet inte riktigt vad som verkligen har hänt eller vad som är fantasi - och samtidigt accepterar man allt som fullständigt självklart.

Jag märker att det blir väldigt abstrakt när jag försöker beskriva det, men handlingen är inte det som stannar kvar, även om den är spännande - vad hände egentligen med den amerikanska flickan, varför dog hon? Kriminalhistorien i botten visar sig genom lager på lager av olika berättelser om karaktärernas liv och känslor, och det lilla samhälle i norra Sverige där boken utspelar sig.

Jag är inte så nöjd med min beskrivning här - men desto mer nöjd med valet av bästa bok jag läste under 2010. Den gick rakt in i mig - inte enkelt, utan efter lite ansträngning - och stannade kvar. Precis som en bra bok ska göra.

Imorgon blir det en bok jag har läst mer än tre gånger.

Bokutmaning ger blogglust

2011-02-08T21:51:00.003+01:00

Karin skriver om sitt senaste projekt som hon har fått från Bokhora, som dom fått från Bookbirds, ja du fattar; 30 Days of Books. Det innebär att under 30 dagar skriva om böcker enligt listan nedan. Jag får redan ångestsvettningar av dag 30, men det ska bli kul att försöka.

Day 01 – Best book you read last year 

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times 

Day 03 – Your favorite series 

Day 04 – Favorite book of your favorite series 

Day 05 – A book that makes you happy 

Day 06 – A book that makes you sad 

Day 07 – Most underrated book 

Day 08 – Most overrated book 

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving 

Day 10 – Favorite classic book 

Day 11 – A book you hated 

Day 12 – A book you used to love but don’t anymore 

Day 13 – Your favorite writer 

Day 14 – Favorite book of your favorite writer 

Day 15 – Favorite male character 

Day 16 – Favorite female character 

Day 17 – Favorite quote from your favorite book 

Day 18 – A book that disappointed you 

Day 19 – Favorite book turned into a movie 

Day 20 – Favorite romance book 

Day 21 – Favorite book from your childhood 

Day 22 – Favorite book you own 

Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t 

Day 24 – A book that you wish more people would’ve read 

Day 25 – A character who you can relate to the most 

Day 26 – A book that changed your opinion about something 

Day 27 – The most surprising plot twist or ending 

Day 28 – Favorite title 

Day 29 – A book everyone hated but you liked 

Day 30 – Your favorite book of all time

Enda sättet att vara helt säker

2010-12-23T21:22:00.002+01:00

Missuppfattning

2010-12-17T23:53:00.002+01:00

"Alla vill åt min man" säger Peter Jihdes fru Karin enligt Aftonbladet i tidningen Mama.

Nej, Karin. Det Vill Alla Verkligen Inte.

PS. Jag vet att det hon egentligen säger är att det ibland i mindre städer känns som om alla vill åt hennes man. Men jag lovar, det vill inte alla i mindre städer heller. Inte ens ibland.

Priset på mig själv

2010-12-06T17:33:00.003+01:00

Så har jag betalat årets räkning för rätten till mitt namn. Eller i alla fall rätten till domänen mikaelastaaf.se. Strax under 300 kronor om året kostar det. Hittills har jag inte utnyttjat min domän. Den bara ligger där och väntar. Onödigt att betala för något man inte utnyttjar, skulle nog en och annan Plus-fantast säga. Och det kan väl stämma. För de pengar jag hittills lagt på mitt namn hade jag kunnat dricka 33 latte, köpa 11 amerikanska Vogue eller hela bokpaketet Sveriges statsministrar på Adlibris.

Men någongång, ja någon gång, kommer jag att använda mitt eget namn. Och fram tills dess kan i alla fall ingen annan göra det. Det finns faktiskt två andra Mikaela Staaf i Världen som skulle kunna göra anspråk på min domän. Då är 300 ett lågt pris att betala för rätten till mig själv.

Elevrådsordförande goes riksdagsledamot

2010-10-27T15:37:00.003+02:00

Från min sjukdomssäng pausar jag från dvd-boxarna för att titta på när Sverigedemokraterna presenterar sin skuggbudget. Och allt bara känns så fel. Och nej, jag menar inte deras åsikter, som jag aldrig kommer att dela, jag menar hela deras framträdande. Johnny Skalin, som framträder, känns mest som en elevrådsordförande från gymnasiet som har råkat hamna fel. Han är osäker, hakar upp sig lite på orden, pratar långsamt, kan inte svara på frågorna, i alla fall inte särskilt uttömmande. Hans upprepar ofta att "ni kan få titta på det efter presskonferensen, då finns alla våra bilagor tillgängliga". Hela stämningen på presskonferensen är väldigt stillsam. Journalisterna ställer frågor, visserligen ganska vassa ibland, men i väldigt mjuk och försiktig ton. Ingen skjutjärnsjournalistik så långt örat hör.

Och jag förstår dem. För hur ska man kunna grilla den där lilla killen som står där och bara känns så fel? Den spontana känslan är att man vill leda ut honom därifrån och lämna honom i fred. Däri ligger dessutom faran. För hur pressar man någon när varje följdfråga känns som ett mindre övergrepp? Det är svårt, mycket svårt. Ändå måste det gå. Annars kommer den lilla felplacerade elevrådskillen ofelbart att förvandlas från politisk pinsamhet till politisk framgång. Och nej, det är inte acceptabelt någonstans.

Mer och mindre i valrörelsen

2010-09-15T22:05:00.005+02:00

I valrörelsen vill jag ha mindre (helst inget alls) prat om

1. fastighetsskatten

2. huruvida alliansen eller de rödgröna är mest överens på justitieområdet

3. Stefan Holm som idrottsminister.

Däremot vill jag gärna vilja höra mer om

1. integritetsfrågor

2. andra jämställdhetsfrågor än individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till börsstyrelser

3. någon sorts vision om vilket samhälle politikerna faktiskt vill leva i.

Lokala valkval

2010-09-14T22:01:00.003+02:00

Fem dagar kvar till val. Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt. Det börjar väl landa på riksdagsnivå. Men lokalvalen återstår. Jag bor numera i Hammarby sjöstad och röstar därmed i någon sorts södervalkrets i Stockholm. I Hammarby sjöstad sitter det affischer där de lokala frågorna lyfts fram. Två av de hetaste budskapen verkar vara att mindre barngrupper på dagis i sjöstaden och fler färjor till Söder.

Okej.

Jag trodde att jag skulle rösta i Stockholms stad. Min röst ska påverka hela Stockholm under de kommande fyra åren. Att då rösta lägga på den som lovar flest färjor till Söder känns liksom lite väl, hm, begränsat? Jag läste en krönika i förra veckan där det diskuterades om Hammarby sjöstad var en sekt eller inte. Börjar fundera på om det kanske stämmer, vad jag förstår så tänker man i en sekt aldrig på sånt som händer utanför.

Jag är fortfarande osäker på vad jag ska rösta på, men det som avgör kommer inte att vara hur många färjor det går till Söder. Jag vill ha lyfta blickar, helhetsperspektiv och visioner! Och om man nu nödvändigtvis ska rösta efter förbättrade kommunikationer vill jag i alla fall ha en utbyggd Tvärbana till Slussen.

Kanske ska man strunta i ideologi, fakta och löften för att istället rösta helt på identifikation. I ett svagt ögonblick läste jag en artikel på alltomstockholm.se där olika lokalpolitiker fick frågor om Stockholms nöjesliv. De fick bland annat avsluta textraden "hang the DJ because the music they constantly play it says.......????" När jag läste första intervjun funderade jag på att rösta på den personen som faktiskt kunde texten. För då kände jag att jag skulle ha gillat den personen, i alla fall lite grand. Men ingen klarade det. Centerpartisten fuskade genom att googla. Vänsterpartisten frågade en kompis. Så jag kände ingen samhörighet med dem.

Å andra sidan inser jag att det kanske inte går att rösta efter vem som klarar textrader ur The Smiths låtar. Kanske bättre att trots allt välja efter färjor.

PS. Fortsättningen på textraden ur "Panic" sammanfattar ganska bra hur jag känner för årets valrörelse: "it says nothing to me about my life".

Med hösten kommer lusten..

2010-09-14T21:56:00.001+02:00

..att blogga tillbaka. Fortsättning följer snart.

För snäll för Hollywood?

2010-06-29T23:28:00.003+02:00

Vad händer om man är för snäll för att göra karriär i Hollywood? Fråga The Original Karate Kid - Ralph Macchio. Han vet. Mer av samma finns på funnyordie.com, min nya tidstjuv.

Wax On, F*ck Off with Ralph Macchio from Ralph Macchio

Dåliga poliser får inga munkar

2010-06-18T23:32:00.004+02:00

På Rådhusets t-banestation har någon i rulltrappan satt fast klistermärken på nästan varje trappsteg. Det är kul av flera anledningar. Först för att texten på klistermärket faktiskt är rolig, då Rådhusets t-banestation ligger precis bredvid polishuset. Men också för att någon har orkat klistra märken på trappstegen i (antar jag)ett obevakat ögonblick. Det är liksom ett så...... gulligt sätt att protestera mot polisen. Eller kanske bara driva med polisen. Hur som helst kommer jag att sakna det när jag flyttar härifrån.

Idag är jag torsdagsavundsjuk på

2010-06-17T23:42:00.003+02:00

Helena Lindblad, kritiker på DN. Helena Lindblad försörjer sig på att skriva om film och bara det är ett skäl i sig att vara avundsjuk. Jag har faktiskt aldrig tänkt särskilt mycket på Helena Lindblad innan jag läste dagens DN. Hon har liksom alltid funnits där, och jag har varken stört mig på henne eller uppskattat henne särskilt mycket.

Idag har hon en artikel som anknyter till Altargate, du vet, hela den där diskussionen om att det är fel att Victoria ska lämnas över av kungen istället för att, enligt svensk sed, gå fram till altaret i kyrkan tillsammans med sin blivande man. Det finns mycket att säga om det tydligen. Min ståndpunkt är nog att så länge jag och övriga medborgare bidrar med 10 miljoner kronor till ett bröllop vars funktion är att upprätthålla svenska traditioner förväntar jag mig också att det är vad som ska hända. Det går helt enkelt inte att låtsas att hennes bröllop är en privatsak, hur än vissa debattörer försöker.

I vilket fall som helst är Helenas artikel "Skyll inte på stjärnorna" i dagens DN ett försök att motbevisa argumentet att "Victoria inspireras av amerikanska filmer och teveserier" i sitt val att vilja låta pappa leda fram till altaret, vilket ju är en amerikansk (anglo-saxisk?) tradition. Helena är lite betänksam över detta och laddar därför dvd:n med "en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk "Mandomsprovet" till den moderna klassikern "Fyra bröllop och en begravning" .... och menar att "om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi alla anledning att vara oroliga för deras skull".

Hela tesen i artikeln är att i de filmer som Helena ha sett är det i Hollywood som de "subversiva traditionsbrotten sker", vilket betyder att brudar och brudgummar rymmer innan bröllopet, eller säger nej vid altaret, visar sig vara kära i någon annan etc. ). Och därmed är den svenska debatten fel, eftersom Hollywood inte är så traditionellt som det påstås.

Nu är det absolut inte innehållet i artikeln som jag är torsdagsavundsjuk på. Det är helt enkelt följande:

Helena har satt sig ned, valt ut ett antal filmer (inga teveserier, och med ett ganska smalt filmurval) och skrivit en - för att vara helt ärlig - tendentiös artikel utan att vara särskilt övertygande i sin tes. För detta får hon betalt. Och hon får arbeta på kultursidorna i Sveriges största dagstidning. Hon får betalt för att titta på film, skriva utan ansträngning, och för att kolla på "amerikanska" filmer (och sedan när blev Fyra bröllop och en begravning en amerikansk film??). Den som ändå hade ett lika enkelt jobb. Men det är klart, jag slipper bli sågad av surmagade bloggare. Fast om jag hade Helenas jobb hade jag nog kunnat stå ut med det.

Du vet att det är för länge sedan du bloggade när..

2010-06-09T22:53:00.002+02:00

...du börjar skriva in mi.. i adressfältet och det som kommer upp inte är mikaelastaaf.blogspot.com utan mileycirus.com. Varför mileycirus dyker upp först har jag ingen som helst aning om, men att jag inte riktigt har någon lust att blogga är jag helt säker på.

Vi får se om jag rebotar bloggen på semestern.

Lundell och Odell

2010-04-11T23:08:00.006+02:00

I torsdags såg framsidorna på DN:s kulturdel och ekonomidel exakt likadana ut. Mats Odell på ekonomidelen och Ulf Lundell på kulturdelen. Det roliga med bilderna bredvid varandra är att de är så lika. Trots att rubrikerna antyder att artiklarna har ganska olika perspektiv. Båda bilderna visar män på dryga 60 som allvarligt tittar in i kameran med nästan exakt samma uttryck i ansiktet. Bilderna är tagna från liknande vinkel, även om bilden på Ulf Lundell publiceras i mer närbild. Som sig bör, han är ju ändå rockidol, Odell endast grå minister. Förutom åldern har jag egentligen ingen aning om vad de bägge männen har gemensamt. Kristendomen förstås (antar jag, Odell vet jag inget om, men han är ju ändå kristdemokrat). Men kanske kunde Mats Odell ha blivit rockidol och Uffe ha blivit kommun- och finansmarknadsminister. Kanske kunde det ha blivit så, men så blev det inte. Undrar om någon av dem är ledsen för det.

Verklighetens folk

2010-03-30T07:37:00.002+02:00

Hört från en av deltagarna i Top model 13 på Tv3 där alla tävlande är 1,73 eller kortare:

Real people are like.....short.

Äntligen upprättelse.

Lyxliv på Östermalm

2010-03-28T08:57:00.004+02:00

I senaste Fokus citeras Arne Weise angående köpcentret Fältöversten på Östermalm:

Det är lyxigt och dyrt. Det gillar jag.

Nu får jag erkänna att det var två år sedan jag bodde vid Fältöversten. Men då bestod affärsutbudet av Lindex. Indiska. Åhléns hem. MQ. Sister och Brothers. Kanske inte vad jag skulle definiera som de mest exklusiva butikerna. Nu har Arne rätt i att köttdisken i Sabis vet hur man prissätter, men i övrigt känns det på något sätt lite torftigt att Arne Weise betraktar Sveriges absolut vanligaste kedjor som lyx. Fast samtidigt skönt att se att han är opåverkad av framgången. Undrar vad han tycker om NK?

Det är jobbigt att tänka i flera led

2010-03-27T15:43:00.002+01:00

Jag fyllde i en enkätundersökning på en webbsida, jag tror att jag kom in på den via sf.se. Det var en typisk kartläggning av konsumentvanor, där man bland annat skulle svara på vad man planerade att köpa inom tre månader. Ni vet typiskt, vitvaror, resor, musik etc. Ett av alternativen var matvaror. Och ett av alternativen var "inget av ovanstående". Eehm. Man kunde alltså på allvar svara att man inte planerade att köpa några matvaror under de närmaste tre månaderna.

Jag undrar hur den som konstruerade enkäten tänkte. "Hmm, det kanske finns någon som svarar på enkäten som är helt självförsörjande på livsmedel, det är bäst att vi tar med det alternativet".

But why?

2010-03-26T14:00:00.005+01:00

Enligt en artikeln i Aftonbladet öppnar Benny Andersson för ett återförenande av ABBA. Nog för att A-bladet inte är den mest pålitliga källan till information, men i alla fall. Förstår inte karln att anledningen till att han fortsätter att tjäna så mycket pengar på ABBA är att vi slipper se en tafflig återförening med röster som för länge sedan borde ha tystnat?

Och inte behöver han pengarna heller. Obegripligt är ordet.

Uppdaterat:: Och det var kanske bara ett skämt enligt en annan artikel i Aftonbladet. Fast även den artikeln är något oklar. Obegripligt var ordet.

Laga pölsa kan du i alla fall

2010-03-21T22:01:00.006+01:00

I trailern till veckans Babel samtalar Daniel Sjölin med författaren Torgny Lindgren:

Daniel frågar: Du har ju skrivit i 45 år, vad skulle du säga att du har lärt dig?

Torgny svarar: Jag har inte lärt mig någonting, än.

Men se Torgny, där ljög du. För om det är någonting som du faktiskt måste har lärt dig, så är det att laga pölsa. I boken Pölsan beskriver Torgny Lindgren processen med att laga olika varianter på specialiteten från norr så vällustigt att vegetarianen M "visserligen har varit vegetarian i 15 år, men det vattnade sig i munnen på mig när jag läste beskrivningarna".

Och i en intervju i Aftonbladet innan Pölsan publicerades bekräftar han:

Min nästa bok ska handla om pölsa. Det är dags att göra upp räkningen med denna maträtt. Folk vet ju inte hur man gör. Det finns tusen olika recept – en burträskare gör si och en Norsjöbo gör så. Och så har vi dessa falska pölsfabrikanter som bedriver ett slags kätteri. Jag ska via en roman söka mig fram till den slutgiltiga pölsan. Vänta och se!

Och det lyckas han med. Men inte bara det. Pölsan är en fin beskrivning av ett Sverige som i alla fall jag inte besöker särskilt ofta, eller kanske ett Sverige från en svunnen tid. Dessutom är det en fin skildring av en person som blir yngre och yngre på sin ålderdom. Allt beskrivet med en sorts torr, men ändå absurd humor, som också präglar intervjun i Aftonbladet. Läs den förresten och fortsätt med Pölsan av bara farten. För Torgny Lindgren kan mer än bara pölsa, han kan skriva böcker också.

Löpning löser alla problem

2010-03-08T21:59:00.002+01:00

Nog för att jag gillar att springa, och tänker återuppta det så snart min nuvarande förkylning är över. Men inte visste jag att det är universalmedel mot allt. Enligt Expressen kommer jag att bli mer kreativ på jobbet, få ett bättre sexliv och - inte minst – få ny luft i lungorna (!). Det kanske är värt att investera i ett par nya löparskor trots allt.

Läs artikeln om 12 skäl för att springa i Expressen.

And the Oscar goes to

2010-03-07T20:41:00.004+01:00

..Precious som bästa film, Meryl Streep (Julie & Julia) för bästa kvinnliga huvudroll, Jeff Bridges (Crazy Heart) för bästa manliga huvudroll och Kathryn Bigelow (The Hurt Locker) för bästa regi.

Det verkar som om det allmänna tipset för bästa film är Irakkrigsfilmen The Hurt Locker, men jag tror inte riktigt att det räcker ända fram. Orkar inte kolla just nu, men krigsfilmer brukar inte vinna, i alla fall inte så länge kriget pågår. The Deer Hunter fick en Oscar, men det var fyra år efter att Vietnamkriget slutade. Däremot hoppas jag verkligen att Kathryn Bigelow får en Oscar för bästa regi, eftersom en kvinna aldrig har vunnit i den kategorin. Och det är 2010. Då kanske alla slutar prata om henne som James Camerons exfru (de var för övrigt gifta i knappt två år).

Meryl Streep har varit nominerad hur många gånger som helst, men hon har faktiskt bara vunnit tre gånger, varav två gånger för bästa biroll. Så nu är det dags för Meryl. Och ännu mer dags är det för Jeff Bridges, som aldrig har vunnit en Oscar, trots fyra nomineringar. Jag älskar Jeff Bridges eftersom han alltid är lika bra i totalt skilda roller, precis som Johan Sverin skrev i sin intervju med honom i Svd i veckan. Dessutom har Jeff Bridges skådisvärldens finaste webbsida.

Men med Oscarsgalan vet man aldrig hur det går. 1991 vann t.ex. Dansar med vargar. Finns det någon idag som ens tycker att det är en särskilt bra film? Det enda som är helt säkert i år är att Avatar kommer att vinna en Oscar för Best visual effects. Man borde inte ens kunna satsa pengar på den kategorin. Tyvärr har jag inte sett särskilt många av filmerna som är nominerade, nästan bara Avatar. Den får gärna vinna några Oscar, bara det inte blir bästa manus. Och varför tippar jag Precious som bästa film? Ingen aning egentligen förutom att trailern har fått mig att vilja gråta. Det betyder Oscarmaterial.

Uppdaterat: Okej, så jag hade fel. The Hurt Locker vann, och Sandra Bullock (!) fick pris som bästa kvinnliga huvudroll för The Blind Side. Jag gillar visserligen Sandra, men inte är hon någon Meryl inte. Jeff Bridges vann i alla fall, liksom Kathryn Bigelow för bästa regi. Och det på Internationella kvinnodagen och allting! Så det är nog ändå en dag att glädjas på. Nu måste jag bara se alla filmerna också.

Liten ögonblicksbild från jobbet

2010-02-19T11:50:00.001+01:00

Snöskottarna och utbildningsministern möts i trapphuset och ministern håller upp dörrarna för snöskottarna och väntar tills alla fyra har passerat.

Ibland måste man bara älska Sverige.

The road to hell is paved with good intentions

2010-02-08T21:32:00.002+01:00

Jobbade sent idag och kände ett stort behov av att handla nyttiga saker på vägen hem. Så jag köpte palsternacka, rotselleri, morötter, potatis, avokado, purjolök.... Jag kände mig fruktansvärt duktig och nyttig hela vägen hem. Dessutom har jag (o)vanan att kolla in vad personen framför mig i kassan köper och jämför sedan med mina egna inköp för att se om jag handlat nyttigare. Det hade jag gjort idag. Killen före mig köpte cigaretter och ett paket rökt skinka.

Oförskämt nöjd kom jag hem, tyvärr för sent för att sätta igång med att laga mat. Istället hamnade jag efter några telefonsamtal i soffan med ett stort glas cola och en chokladkaka. Man kan tycka att jag någonstans hade misslyckats. Men inte alls. Jag är fortfarande sjukt nöjd med att det ligger rotselleri och palsternacka i min kyl. Fast samtidigt får jag en gnagande misstanke om att alla som är med i "Du är vad du äter" blir nöjda på ett liknande sätt. Bäst jag går till gymmet imorgon.

Världen snyggaste bokomslag?

2010-02-06T12:30:00.005+01:00

Jag har ett problem som jag har skrivit om förut, nämligen att det mycket svårt för mig att gå in i en bokhandel utan att komma ut med böcker. Samma sak händer när jag besöker ett presstopp. Idag gick jag in i Pocketshop och där fanns den. Wuthering Heights av Emily Brontë med världens vackraste omslag. Tydligen är det en ny upplaga av Penguin, Penguin Classics Deluxe Edition. Illustratören heter Ruben Toledo och är nu min nya idol. Omslaget var så snyggt att jag nästan ville gråta av glädje, särskilt när det stod bredvid alla andra fula böcker. Tänk om alla omslag var så fina. Självklart köpte jag boken. Vad skulle jag annars ha gjort?

P.S. Även baksidan är sjukt snygg, men en fantastisk bild på Heathcliff.

Årets fjärde nya sak

2010-01-31T22:09:00.003+01:00

Mitt stora nyårslöfte var att jag ska göra en ny sak varje vecka under 2010. Det behöver inte vara hoppa fallskärm eller något sådant varje vecka, men jag ska ta ett aktivt beslut att göra något jag inte förut har gjort, eller besöka ett ställe jag inte tidigare besökt o.s.v. Hittills har det gått ganska bra. Årets första vecka lagade jag klassiskt dillkött, fast med lamm. Jag har aldrig gjort det förut, men alltid velat. Och det blev otroligt gott, så det kommer jag nog att upprepa.

Andra veckan träffade jag en helt ny människa, nämligen M & J:s nya son G. Förra veckan gick jag på examensföreställning som gavs av Danshögskolans masterstudenter i koreografi. Det kräver ett eget blogginlägg, men det var verkligen nytt för mig. Den här veckan blev min planerade nya sak inställd, så istället fick det bli promenad på isen vid Norr Mälarstrand. Jag har aldrig gått på isen i stockholmstrakten. Det var fantastiskt fint, en gammal man som åkte skidor åkte förbi oss, solen som sken, metertjock is.

Det är en helt del gnäll på Facebook om att vintern borde ta slut. Men om det är vinter som idag får den gärna hålla på ett tag till. Jag tar tio minusgrader och snö över tre plusgrader och regn när som helst. Och alla borde få gå på is varje vinter.

Life's a bitch

2010-01-29T21:05:00.002+01:00

eller det är i alla fall så det känns när du blir magsjuk på din lediga fredag och inser att din första helg på evigheter när du inte måste jobba, och när du har planerat utedag och ska gå på inflyttningsfest istället kommer att betyda isolering i hemmet.

Nej, inget har sagt att livet är rättvist, men ändå. Hur orättvist får det vara egentligen?

Tre saker jag aldrig mer vill se på TV

2010-01-28T21:49:00.004+01:00

1. CSI, vare sig det är i Las Vegas, Miami eller New York. Det är ju så fruktansvärt enformigt. Man vet vem som har gjort det efter tio min och sen ska man som tittare tycka att det är spännande med en massa blodig naturvetenskap. Tacka vet jag när Poirot eller Miss Marple samlar alla i biblioteket över en kopp te och pekar ut mördaren. Som dessutom alltid finns i rummet.

2. Kockduellen, Tinas mat, Niklas lagar mat eller vad nu alla kockprogram heter. Det är så groteskt trist att se på när andra människor lagar mat. Jag vet att många andra verkar gilla det, men jag fattar inte. Det roliga med matlagning är ju att göra, inte att se på.

3. Marcus Birro. Okej, jag medger att jag har extremt låg toleransnivå för honom sedan han i P3 (på fullaste allvar) sa att han aldrig läste några kvinnliga författare, och aldrig tänkte göra det "så länge de var som Carina Rydberg". Det här var mitt under debatten om Den högsta kasten, boken där Rydberg namngav riktiga personer. Men herregud, vad han var sexistisk och inskränkt. Jag har aldrig förlåtit honom för det, och ryser lite bara jag ser honom. Och nu? Om han inte berättar "känsliga historier från privatlivet" så sjunger han låtar iförd sporttröja tillsammans med Lotta Engberg eller bisitter i Lennart Ekdahls debattprogram, med sina "analyser". För att inte tala om hans medverkan i På spåret. Stackars superbra Johanna Koljonen som måste dras med honom. Tänk om han i alla fall bara fanns i en kanal, men han kan dyka upp var som helst. Mindre Birro i TV. Snälla, snälla, snälla.

Guldbaggevinnaren är

2010-01-25T21:56:00.002+01:00

Män som hatar kvinnor.

Hmm. Jag har i och för sig inte sett den. Jag tror själv att jag ser mycket film. Och då har har jag inte ens lyckats se den mest sedda svenska filmen 2009, som nu tydligen också är den bästa. Men vid närmare eftertanke är det helt normalt. Såhär ser vinnarna ut under 2000-talet:

2008 års vinnare: Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell

2007 års vinnare: Du levande av Roy Andersson

2006 års vinnare: Förortsungar av Ylva Gustafsson och Catti Edfeldt.

2005 års vinnare: Ninas resa av Lena Einhorn

2004 års vinnare: Masjävlar av Maria Blom

2003 års vinnare: Ondskan av Mikael Håfström

2002 års vinnare: Lilja forever av Lukas Moodyson

2001 års vinnare: Så vit som en snö av Jan Troell

Av dem har jag sett två filmer, Masjävlar och Lilja forever. Så nej, jag är inte en sån som ser mycket film, i alla fall inte svensk. Eller i alla fall inte svensk film som vinner guldbaggar. En intressant grej är att det bara är vid två tillfällen som priset för bästa film och bästa regi har gått till samma personer, 2001 till Troell för Så vit som en snö och 2007 till Roy Andersson för Du levande. Hade nog trott att det skulle sammanfalla oftare.

Anyway, såhär går det inte ha det. Jag gör härmed ett tilläggsnyårslöfte att jag ska se alla guldbaggevinnarna från 2000-talet under 2010.

Såhär borde livet vara

2010-01-23T12:54:00.002+01:00

eller såhär:

En dag kanske.

Maid of Honour

2010-01-19T21:59:00.004+01:00

Eva skriver idag att jag är maid of honour på det kommande bröllopet med Eiran.

OMG.

Visst låter det fint, maid of honour? Det har jag aldrig varit förut. Eller okej, jag har varit enda tärna på ett svenskt bröllop, men MOH på ett halvskotskt bröllop måste smälla högre. Och det känns för en gångs skull väldigt fint att jag inte har hunnit bli matron of honour. För visst har det inte riktigt samma klang?

2009 års manliga låtar

2010-01-03T13:33:00.002+01:00

Tracks i P3 årssammanfattar 2009. Väcker onekligen gamla minnen till liv. Jag hade Tracks årskrönika 1986 på kassett som jag lyssnade på tills bandet slets ut. Årets låt var självklart "The Final Countdown" med Europe.

2009 var Mando Diao vinnare med Dance with somebody. Helt okej låt, men jag förstår inte riktigt varför den blev årets låt. MD kanske har fanatiska fanns och Tracks har väl rimligen färre personer som röstar nu än 1986. Spontant slog det mig att låtlistans 10-i-topp är väldigt manlig. MD följs av The Killers, Timo Räisänen, Green Day och Lars Winnerbäck. Först 10:e låten har ett kvinnligt inslag och då endast i form av gästsångerska, Robyn som gästar Röyksopp i The Girl and the Robot.

I övrigt är jag mest förvånad över att två av tio-i-topp på Tracks faktiskt sammanfaller med två av de låtarna jag själv har lyssnat mest på 2009, nämligen tidigare nämnda Girl and the robot och Timos About you now. Jag kanske hänger med bättre än jag trodde.

Lyssna på Spotify:
TRACKS 2009

Mitt 10-tal

2009-12-30T22:58:00.002+01:00

När 00-talet närmar sig slutet sammanfattas det överallt. 00-talets bästa låtar, böcker, filmer, personligheter (Paris Hilton enligt Fokus, ehm..), listorna görs hur långa som helst. Själv sitter jag och funderar på hur mitt 10-tal kommer att skilja sig från mitt 00-tal. Något sånt här tänker jag mig:

- Färre adresser. Under mitt 00-tal hade jag 11 adresser i 4 städer i 3 länder. Ett 10-tal med färre flyttar är inte en dålig idé.

- Lika många jobb. Jag hade 3 riktiga jobb (heltids- efter avslutade studier) under 00-talet. Eftersom jag hittills har snittat tre år på varje jobb borde jag väl kunna få lika många jobb under 10-talet.

- Och så måste det vara fler av någonting. Kan dock just nu inte komma på något konkret från mitt 00-tal jag vill ha fler av under mitt 10-tal. Så det får helt enkelt bli fler bra dagar. Det saknades ganska många sådana under andra halvan av 00-talet.

Jag gillar årsskiften, decennieskiften, millennieskiften. Det är tillfällen till nystart, omstart och god fortsättning. Samma förväntansfulla känsla som när jag var liten och kom tillbaka efter sommarlovet. Ja, jag gillade att börja skolan på hösten med allt nytt som låg framför. Så känns det nu också. Nytt decennium, nya möjligheter. Gott nytt 10-tal.

Lågvattenmärke

2009-12-17T21:59:00.004+01:00

På TV4 ikväll: 22.40 "Tiger Woods älskarinna talar ut".

Här träffar reportern Josh Mankiewicz cocktailservitrisen Jamie Jungers, en av de kvinnor som påstår att hon haft en affär med Woods. Hon berättar bland annat intima detaljer om deras relation. Mankiewicz undersöker också källan till avslöjandet. Och pratar med en insatt person som avslöjar att ett bråk mellan två kvinnor ledde till publiceringen av Woods påstådda otrohetsaffärer.

Som om jag inte redan visste det. Sveriges sämsta tv-kanal. Om det inte vore för Glee skulle jag aldrig använda fyran på fjärrkontrollen.

Prinsessa är inte mode

2009-12-16T23:14:00.003+01:00

Jag prenumererar på en hel del tidningar och köper ännu fler. Jag har tidigare skrivit om mina farhågor när Elle och Elle Interiör köptes av Allers förlag. Egentligen gillar jag internationella modetidningar bättre, de är mer proffsiga, för att inte tala om snyggare. Men Elle tycker jag ändå har varit helt okej, med riktigt snygga modereportage.

Men så idag kom det nya numret. Och på framsidan är prinsessan Madeleine. Hallå? Vad har prinsessan Madeleine med mode att göra? Ja, ja vet att hon ofta lyckas ha snyggast klänning på Nobelfesten, men kom igen, hon är ju ofta den enda kända tjejen under 30, det är ju ingen direkt konkurrens. Om jag ville läsa om kungligheter skulle jag köpa en annan tidning än Elle. Så är det bara. Och så är det en sjukt ospännande bild på framsidan, se bara på den.

Det känns som om när jag var tvungen att sluta prenumerera på Damernas värld för att Susanne Ljung fick sluta som chefredaktör, och ersattes med en trevlig dam som var chefredaktör på Kamratposten när jag var tonåring. Det var helt enkelt inte längre en tidning för mig. Kanske dags att inse detsamma om Elle.

En orsak att fortsätta vara singel

2009-12-12T09:37:00.002+01:00

Jag älskar Johan Croneman

2009-11-30T23:12:00.004+01:00

Eller nej. Det är klart att jag inte gör. Jag känner inte honom och han måste vara minst 55. Men jag älskar hans tv-krönikor i DN. Det finns ingen som formulerar sig så giftigt som han - och ändå är han aldrig elak utan orsak. Han sätter fingret på de svaga punkterna i dokumentärer och han är en av få kritiker som faktiskt kan recensera skådespeleri - eftersom han kan skriva beskrivande texter.
Och som JC skriver! Alltid så himla bra! Ibland tokhyllar han något - men alltid med självdistans och en ironisk blinkning till läsarna, som när han hyllar Hasse Ekmans film "Kungliga patrasket" från 1945:

Det första ord jag tänker på är: espri. Det beror givetvis delvis på att jag är en kultursnobb, på den fina morgontidningen, som på detta sätt (och alltid) vill, och försöker, fjärma mig från min läsekrets.

Det som fick mig att återupptäcka JC (av någon anledning har jag inte läst honom på ett tag) var hans krönika om Hannes Råstams del 3 i dokumentären om Thomas Quick, som sändes för några veckor sedan (finns på SVT Play). Jag såg den och störde mig något oerhört på att den skulle "avslöja helt nya uppgifter om fallet Thomas Quick". Men för oss som har sett program 1 & 2 framkom inget nytt överhuvudtaget. Ja, han hade hittat ytterligare en expert som kunde vittna om att de psykologer som haft hand om Thomas Quick var lite för förtjusta i teorin om multipla personligheter, men det gav liksom inget ny information.

Och jag störde mig också på att det inte någonstans i de tre programmen nämndes att Thomas Quick faktiskt begått flera våldsamma övergrepp på pojkar - något som tidigare har skildrats t.ex. i P3 dokumentär om fallet. Jag satt hela tiden och kände mig lite lurad, lite manipulerad, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det kan såklart JC:

Och nu river Hannes Råstam upp hela nystanet. Det är djävulskt skickligt gjort! Och man kan bara tro honom, hela tiden, särskilt när åklagare, polis, förhörsledare, läkare, terapeuter, domstolar och advokater, exakt alla, ser ut att vara a) mindre begåvade b) konspiratoriskt lagda av naturen c) döljer avgörande fakta. Alla luras – utom Quick. Det är något lurt i allt detta. Hoppas Hannes Råstam får ordning på det

Att Johan Croneman får ordning på det behöver jag inte ens kommentera. Nu kanske någon tror att jag är ironisk i min JC-dyrkan, eftersom jag ibland har en viss tendens till ironi. Men icke. Inte alls. Jag menar vartenda ord. Sätt igång och läs honom om du inte tror mig.

Jag orkar inte blogga

2009-11-24T21:51:00.002+01:00

Tillbaka när lusten återvänder.

Veckans konstigaste profilprodukt

2009-10-30T17:12:00.005+01:00

Jag var och handlade och hittade veckans konstigaste profilprodukt. Hanna Montana-näsdukar. Vilket pr-geni tänkte ut det? Näsdukar använder man ju för att, eehm, snyta sig i och kastar sedan bort. Varför Disney tilltalas av tanken på att barn över hela världen snyter sig i Hanna Montana förstår jag faktiskt inte. Inte alls.

10 irritationsmoment som blir 10 ggr större när jag är sjuk

2009-10-29T20:32:00.002+01:00

- att damen före mig i kassan köper ungefär 1000 saker och samtliga har streckkoden riktade åt fel håll

- att kvinnan efter föregående dam får ett utbrott och skäller ut kassörskan för att hennes vagn inte går att rulla på rätt sätt. Hallå, snacka med kundtjänst eller håll tyst!

- att min lägenhet fortfarande är inplastad efter mer än tre månader och att så mörk att blommorna i lägenheten börjar dö

- att hon som spelar Sarah Connor i Terminator: The Sarah Connor Chronicles är typ 5 år äldre än killen som spelar hennes son

- att behållaren för plast alltid är full på återvinningsstället

- att det inte finns något på tv som går att titta på före kl 14.oo på dagen

- att "ingen" ringt på hela dagen

- att min mamma ringt och frågat hur jag mår

- att den medelålders mannen före mig i kön på Buylando krävde att få se alla de senaste köpfilmerna som kommit in och frågade "den där, vad handlar den om?" om minst 10 filmer när samtliga var slut eller bara fanns på blue-ray. Internet, någon?

- att jag bara var bakom mannen i kön på Buylando eftersom jag hade lämnat tillbaka filmer och larmet pep när jag skulle gå ut. Och sedan när jag försökte igen pep det inte.

- att byggjobbarna som renoverar fasaden vrålar till varandra över gården och att fönstren inte är treglasfönster.

Ungmoderaterna från 80-talet är tillbaka

2009-10-28T09:51:00.005+01:00

När jag växte upp på 80-talet sprang det massor med lillgamla ungmoderater överallt. För att dölja att de var lillgamla hade de fester där de bjöd folk på sprit, mot att man tecknade ett medlemskap i MUF. Du kan säkert se dem framför dig, välkammade, oftast blonda killar i skjorta och glasögon. Många var ju väldigt duktiga, men de hade ett fruktansvärt irriterande lillgammalt sätt att tala som gjorde att man antingen ville slå dem eller bara springa därifrån.

Jag har inte träffat på några sådana på mycket länge, inte förrän idag när Eva tipsade mig om att Anton Abele kandiderar till riksdagen. Alla vet väl vem Anton är, han startade en facebookgrupp om att stoppa gatuvåldet och fick MTV-pris. Nu ska han kandidera för moderaterna i riksdagen och spelar därför in filmer på You tube.

Och tänk, den lillgamla moderaten från 80-talet är tillbaka. Jag vet inte vem han ska tilltala, ungdomarna? Det är lätt att bli elak, Anton engagerar sig ju och kandiderar, vilket jag tycker att man ska göra. Om han gjorde det ensam och spontant skulle jag tycka att det var ganska charmigt. Men nu känns det som om hela moderata partiet backar upp honom, och ändå är det ingen som kan få bort hans lillgamla approach. Fast andra kanske gillar den? Själv får jag, tyvärr, rysningar.

Såhär ser det ut när Anton lanserar sin kampanj på INTERNET. Tyvärr kan man inte bädda in filmen, men följ länken, det är det värt:

Åren går

2009-10-20T22:32:00.002+02:00

Mångsysslaren Viggo Mortensen fyller 51 idag. När Viggo var Aragorn i början på 2000-talet gick det en skiljelinje rakt igenom den kvinnliga publiken; det var vi som gillade Viggos Aragorn och dom som gillade Orlando Blooms Legolas. Ofta hade det med åldern att göra, vi som var 25 och uppåt tenderade att föredra Viggo som då var dryga 40. Då kändes han inte gammal, även om han då var lika många år äldre än jag som han är nu. Men det är något magiskt med 50-strecket, jag kan inte låta bli att tänka på den där affischen hemma hos farmorsgenerationen, den av livets trappa där trappan vände neråt efter 50. Plötsligt känns Viggo lite... äldre. Men hans Aragorn består. Grattis, Viggo.

Oglammigt värre

2009-10-14T22:17:00.008+02:00

Jag prenumererar både på Elle och Elle Interiör. Båda tidningarna, kanske framför allt Interiör, har ganska höga ambitioner att vara lyxiga och glammiga. De lyckas också ganska bra. Men för något år sedan blev förlaget bakom Elle i Sverige uppköpt av Allers förlag. När jag tänker på Allers tänker jag stickbeskrivningar, syltrecept och romantiska följetonger. Trevligt om man är på rätt humör, men inte särskilt glammigt. Och idag kom ett nytt nummer av Elle Interiör. I ett otroligt trist kuvert. Så långt från glammigt det bara går.

Vem är det som ansvarar för marknadsföringen på Allers förlag? Fattar den personen ingenting av vilka kunder man vänder sig till? Elle är vardagsglamour. Brunt kuvert är vardag.

Ps. De olika webbplatserna illustrerar skillnaderna ganska tydligt. ds.

Två dåliga saker med att köpa vita tumvantar på H&M

2009-10-06T21:36:00.002+02:00

1. De var vita i exakt två dygn
2. De kostade bara 29 kronor och jag vet att jag därför kommer att tappa bort dem direkt. Det är inte värt ansträngningen liksom. Vilket inte är särskilt klimatsmart.

Jag kom förresten på en till dålig sak.
3. De är tumvantar.

Kent är inte längre med mig

2009-10-05T22:34:00.006+02:00

Lyssnar på nya Kentlåten, Töntarna, på Spotify. Jag har varit ett troget fan sedan 1995. Med troget menar jag att jag har köpt nästan alla skivor -t.o.m. Isola på engelska. (Däremot har jag aldrig varit ett av deras totalfanatiska fans - jag tror att människor med humor aldrig kan vara totalfanatiker). Förra skivan tyckte jag var helt okej. Men plötsligt orkar jag inte längre. Det är inte för att låten har en ganska töntig synthproduktion. Det är inte för att textraden "häng dom högt" upprepas i oändlighet. Nej, det är Rösten, Jocke Bergs röst.

På de första skivorna med Kent ARTIKULERADE Jocke, varje ord uttalades som om han vore en gammaldags teaterskådespelare. På tredje skivan, Isola, var plötsligt artikulationen borta och ersatt av ett mumlande som höll i sig i två skivor till. Artikulerandet smög sig in igen på senaste skivan. Och nu är ARTIKULERANDET tillbaka på den nya låten. Och plötsligt står jag inte ut längre. Tyvärr. Det går inte längre. Det funkade när det blåste på månen, eller när han inte fick på sig sina blåjeans, men det funkar inte när han vill hänga dom högt och långsamt.

Och det är med lite sorg jag får konstatera att Kent inte längre är med mig.

Kent – Töntarna

Och om man inte har Spotify finns den på youtube:

Världens mest väntade skilsmässa

2009-09-29T22:19:00.002+02:00

Självklart. Det konstiga är inte att Fred Dursts fru lämnar honom efter två månaders äktenskap, det konstiga är att han har lyckats övertala någon att gifta sig med honom över huvud taget.

Apoteket gillar rosa

2009-09-22T18:39:00.003+02:00

Jag försöker äta vitaminer varje dag. Oftast köper jag såna där en-om-dagen, som riktas till kvinnor för att få tillräckligt med järn och folsyra och annat sånt där kvinnligt. Man vill ju inte drabbas av järnbrist och om jag mot förmodan skulle få barn någon gång vill man ju inte ha brist på folsyra.

Min tidigare burk med vitaminer för kvinnor hade grönt lock. Idag när jag skulle köpa ny hade burken för kvinnor rosa lock och burken för män blått. Ljusrosa lock och ljusblått lock. Jag blev lite ställd faktiskt. Nästan så jag trodde att jag hade förirrat mig in på H&M:s barnklädesavdelning.

Nu skulle jag kunna skriva ett uppretat inlägg om hur vi hela tiden får vår könstillhörighet nedkörd i halsen och vad det betyder för jämställdheten. Och att det bara blir värre och värre. Och att för den som är född i mitten av sjuttiotalet när alla hade likadana bruna och blå plyschoveraller känns det inte direkt som om utvecklingen går framåt. Och att någon borde göra något åt det. Men jag orkar bara inte. Istället vill jag konstatera att ur mitt kvinna-dryga-30-perspektiv var den gröna burken finare.

Burkarna kan beskådas här.

Bye bye Johnny

2009-09-15T18:58:00.003+02:00

Nu märks det att jag börjar bli gammal, för barndomsidolerna trillar av pinn en efter en. Idag kom turen till Patrick Swayze. Under 1988 var han världens största. Visserligen tror jag att Dirty Dancing kom 1987, men för mig och min kompis L exploderade vår Dirty Dancing-dyrkan lite senare. Jag tror till och med att vi faktiskt såg en dokumentär på SVT om fenomenet DD innan vi ens hade sett filmen. Men när vi väl såg den såg vi den minst 25 gånger. Ett tag kunde jag (faktiskt på allvar) hela filmens repliker utantill.

Jag minns att jag aldrig tyckte att Patrick Swayze var så väldigt snygg. Men ändå gillade jag honom hur mycket som helst som Johnny Castle. Dansen var ju en stor del av det, självklart. Men också att han faktiskt verkligen respekterade Baby, uppmuntrade och stod upp för henne. Perfekta pojkvännen helt enkelt. Fortfarande är hans tal om Baby i slutet av filmen något av det finaste jag vet.

Dessutom, en skådespelare som kan säga "Nobody puts Baby in a corner" och få oss att känna att det är det ädlaste och finaste någon någonsin sagt är värd all beundran. Respekt.

Tyvärr kan man inte bädda in klippet, men gå direkt till en av filmhistoriens klassiska scener här.

Idag älskar jag mina medmänniskor

2009-09-07T20:37:00.003+02:00

Du där!
Varför reste du dig inte från handikapplatsen i bussen imorse när du såg mig komma med kryckorna? Varför tvingade du mig att be dig flytta på dig för att sedan sucka surt och få mig att känna mig jobbig, när det i själva verket var du som var oförskämd?

Och när du kom bakom mig utanför affären ikväll och såg mig kämpa med kryckor och konsumkasse, varför frågade du inte om du kunde hjälpa mig i några meter? Vi skulle ju åt samma håll.

Och sen, när du såg att jag skulle gå igenom den tunga järngrinden in på gården, varför hjälpte du inte mig att öppna den istället för att stå några meter bakom och vänta?

Det hade varit så enkelt.

Om man handspritar sig hela tiden...

2009-09-04T21:04:00.003+02:00

så borde man väl slippa förkylningsvirus också, inte bara svinets influensa? Hur kommer det sig i så fall att typ alla på mitt jobb snörvlar som aldrig förr? Jag tror allt är bluff och båg. Men kanske vågar man hoppas lite på vaccinet?

Byråkrathumor

2009-09-03T19:04:00.002+02:00

På regeringskansliets intranät kan man läsa vilka sidor som de mest besökta. I fortsättningen kommer det att finnas genvägar till de tio mest besökta på förstasidan, för att fler ska besöka dem får man förmoda. Topp 8 ser ut såhär:

Lediga jobb
Influensa A (H1N1)
Lunchrestauranger
Idrottsföreningen -RIF
Anslagstavlan (Blocket för regeringskanslianställda där man säljer och köper prylar eller hyr ut lägenheter)
E-fakturasupport
IT-lathundar
EU-ordförandeskapet

Det får mig att tänka på min roll som webbredaktör i mitt gamla jobb. Där bestämde jag vilka sidor som skulle visas som de mest besökta. Kanske skulle vara något för min nuvarande arbetsplats att fundera på?

Superhjältar blir mesiga?

2009-09-01T22:05:00.003+02:00

Okej, det är en fri marknad och allt det där, men Disney köpa Marvel? Tydligen ska köpet ge Disney lite edge. Säkert. Vänta bara, snart kommer X-Menfilmen där Wolverine har sjungande tekannor som sidekicks. Suck. Kanske kan man hoppas att amerikanska konkurrensverket säger nej.

De 5 mest frustrerande sakerna med att ha stukad fot

2009-08-25T23:19:00.002+02:00

5. Det går inte att jogga
4. Det går inte att jogga
3. Man kan inte gå på musikfestival även om man verkligen, verkligen vill
2. Gympadojjor, gympadojjor, gympadojjor.....när det snart är dags att börja med stövlar och jag har snygga med 8 cm höga klackar
1. DET GÅR INTE ATT JOGGA!

Ny amerikansk ambassadör

2009-08-24T08:26:00.007+02:00

I ett pressmeddelande från UD meddelas ett antal nya ambassadörer, bland annat den nya amerikanska. UD skriver:

Matthew Barzun, USA:s nyutnämnde ambassadör, har länge arbetat i IT-sektorn, bland annat på CNET Networks i New York. Han var också en av de viktigaste bidragsgivarna till president Obamas valkampanj

Det är det enda som står. Den nya ambassadörens främsta politiska merit är alltså att han har gett pengar till Obama. Må så vara, men är det inte lite elakt att skriva det så direkt? Jag som trodde att UD sysslade med diplomati.

Uppdaterat: Och så ser han ut som han är tolv år! Men han visar sig i alla fall ha varit en av strategerna bakom Obama-kampanjen. Och ha sett både Bergman och Lasse Hallström. Men det kunde ju förstås UD inte skriva i pressmeddelandet.

Man hänger väl med

2009-08-11T16:42:00.003+02:00

Idag avslöjade Aftonbladet att Lars Kepler, som skrivit den hypade Hypnotisören är författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril. Att det var en man och en kvinna trodde jag nästan, men hade ingen tanke på detta par. Men omedvetet var jag helt rätt eftersom jag just nu läser Alexandra Coelho Ahndorils bok Stjärneborg. Som kanske inte alla har läst, men mitt undermetvetna är visst trendigare än jag.

Eller för att vara helt ärlig, min pappa bibliotekarien är trendigare än jag, för boken är en present från honom. Min 67-åriga pappa är alltså trendgurun i familjen. Hmm.

Some things you never learn

2009-08-04T22:53:00.002+02:00

Jag inledde årets solsäsong med att bränna mig så mycket att jag nästan fick blåsor. Och idag, sista semesterdagen, avslutade jag på samma sätt. Inte riktigt lika illa, men jag har en härligt grisrosa färg på diverse delar av överkroppen.

Konstigt att det ska vara just lite farliga saker som är så svåra att lära sig helt och hållet. Hur svårt är det egentligen att alltid ha på sig solkräm när man är en rödblond och solkänslig? Samtidigt känns det konstigt nog som ett bra sätt att avsluta semestern, på samma sätt som det startade.

Är ganska förtjust i cirklar. När allt börjar som det slutar. När jag åker på semester har jag till exempel ofta exakt samma kläder på mig när jag åker iväg som jag har på hemresan. Och just nu känns det som om min sommar slutar på samma sätt som den började; med kylbalsam och tvivelaktig hudfärg. Nästa år kanske jag ska välja ett mindre smärtsamt sätt att göra en cirkel av min sommar.

Imorgon börjar jag jobba igen. Och jag är den enda jag känner som inte har någon jobbångest. Det måste vara ett bra tecken.

Du vet att du trivs på jobbet när du...

2009-08-03T21:10:00.001+02:00

är inne en sväng på semestern för att hämta en sak och faktiskt vill sätta dig ner och börja jobba. Fast det är nästan en vecka kvar innan det är dags. Bara att hålla tummarna för att det håller i sig.

Filter triumferar

2009-08-02T20:15:00.003+02:00

Jag har läst magasinet Filter ända sedan starten för drygt ett år sedan. Från och med det aktuella numret prenumererar jag, men jag har köpt alla nummer sedan det första kom ut. Filter är ett magasin där det långa reportaget ska få tala, vilket var en av anledningarna till att jag började läsa den. Förvånande nog tyckte jag inte att man riktigt lyckades få till de långa reportagen, utan det som verkligen var riktigt bra i tidningen var de kortare artiklarna och ämnesvalen. I Filter kan man läsa om allt från bankkollapsen i Baltikum till varför Tuva Novotny inte vill sminka sig på bild.

Från och med förra numret hände det plötsligt något. De långa "nästan-riktigt-bra-reportagen" var plötsligt bra på riktigt. Och i numret för aug-sep finns lysande reportage om stjärnkocken Marcus Samuelsson, Killing-gänget och svensk film. Och äntligen, äntligen finns det ett riktigt bra svenskt magasin. Filter triumferar. Om du inte läser Filter är det dags att börja. För om du inte gör det missar du verkligen något. Och nej, jag är inte mutad.

5 dagar i radioskugga

2009-07-16T21:36:00.003+02:00

..utanför Linköping följs av 10 dagars bad i Kroatien, mest sannolikt utan internet. Bloggen vilar därmed till slutet av juli. Datorabstinens blir det, men det är det värt.

Sommar betyder läsning

2009-07-11T00:28:00.004+02:00

På semestern ska man läsa. Så är det bara. Visst är det bra att spika och greja om man känner för det, men sommarläsningen är obligatorisk för mig (och för Karin, som ger sin sommarlista här).

I år hade jag satt upp följande böcker på min läslista

De välvilliga – Jonathan Litell
Att lära sig själv att leva – Joan Didion
Den femte sanningen – Doris Lessing
Dagbok – Sylvia Plath

Sedan insåg jag att alla utom Joan Didion-boken är tegelstenar, eller i alla fall stora inbundna böcker som passar mycket illa för stranden (och som är tuuuunga i väskan).

Till min första del av semestern - landet med föräldrar + bror med barn) - tar jag därför istället med

My sister, my love - Joyce Carol Oates
Babels hus - PC Jersild
Rough Guide to Croatia

Landet är en av de sista ställena i Sverige som fortfarande befinner sig i radioskugga, så förutsättningarna för läsning är väldigt goda. Hör av mig igen när jag är ute ur radioskuggan och nyläst.

Barndomsdrömmar

2009-07-08T22:17:00.003+02:00

Idag uppfylldes en av min barndomsdrömmar. Synd att jag inte var med. 100 personer dansade samma dans på offentlig plats, precis som det var i Fame när man var liten. Det var Bounce som tog initiativet, och låten var MJ:s Beat it. I min dröm var det alltid Thriller-koreografin, men det här är helt underbart det också.

Michael Jackson i mitt livs soundtrack

2009-07-07T21:49:00.007+02:00

Idag gick jag in en affär och var där ett tag. Allting kändes lite konstigt. Först kom jag inte på vad det var, men sedan insåg jag att jag hade varit där i tio minuter utan att höra en enda Michael Jackson-låt. Överallt där jag har varit under den senaste veckan har Michael Jackson spelats. Så även i min egen Ipod. MJ var aldrig min största idol, men under den senaste veckan har min barndom spelats upp i mitt huvud till hans musik.

Jag minns exakt hur det kändes att sitta i den bruna skinnsoffan hos min granne och titta på när Michael i sin vita kostym gjorde det där märkliga framåtlutet i "Smooth Criminal". Hur kul det var på klassfesten när alla försökte göra taffliga danssteg till "Billie Jean" eller "The Way You Make Me Feel" utan att lyckas. Hur jag såg premiären på "Black and White" hemma hos min kompis som hade en ny, stor TV.

Det finns artister som har betytt mer för mig, men om jag någon gång skulle sammanställa mitt livs soundtrack skulle han definitivt vara med. Och jag tror inte att det finns någon artist som jag har blivit så imponerad av, för både rösten och dansen. I en dokumentär som gick på SVT i förra helgen sa den intervjuade koreografen att Michael dansade inuti musiken. Och det är så det känns. Han var inte bara ett med musiken, han var inuti den.

Det finns mycket att skriva om personen och fenomenet Michael Jackson,för att inte tala om den intressanta minnesceremonin, men det sparar jag till en annan gång. I någon vecka till tror jag att det kommer att vara Michael Jackson vart man än går. Sedan kanske vi går tillbaka till att minnas den tragiska kufen och potentiella pedofilen. Men just ikväll väljer jag att tänka på den MJ som moonwalkade för första gången.

Efter två och en halv månad på jobbet har jag

2009-07-06T10:08:00.003+02:00

.... arbetat för två ministrar,

.... fått en ny minister som både är från Jönköpingstrakten och har läst statskunskap i Uppsala,

.... skrivit under två regeringsbeslut,

.... varit på fyra sommaravslutningar och en avtackning,

.... upptäckt att det faktiskt finns ljudkort på datorn,

.... ökat min vardagsmotion med massor av procent eftersom jag jobbar mest med dem som sitter längst bort,

.... nästan dött av värme eftersom det har varit 29 grader inomhus,

.... haft min första "jag kan inte ha ett kontorsjobb resten av livet, jag kommer att dö av uttråkning"-kris. Brukar komma med jämna mellanrum,

.... varit både lite sur och lite lättad för att jag inte fick vara i Almedalen i år,

.... på det hela taget haft det ganska bra.

Happy people never fantasize

2009-07-05T22:41:00.003+02:00

Ikväll såg jag Broder Daniel Forever - dokumentären om Broder Daniel och deras sista spelning (?) förra sommaren. Det är en väldigt vacker film och precis som Fredrik Strage skrev i DN mer poesi än journalistik. Och det är nog det enda sättet att göra en film om Broder Daniel som alltid har handlat om känslan. Eller som Henrik Berggren säger i filmen - BD är motsatsen till antikens ideal om måttfullhet (även om han också antyder att han själv är ganska måttfull i sitt privatliv). Jag blev ganska rörd av Henrik Berggren i filmen, pojkmannen som känns mer som ett lillgammalt barn än en rockstjärna. Som fortfarande ser ut som 23 trots att han är över 30. Som inte längre blir mobbad för att han sminkar sig och har en stjärna i ansiktet. Eller som Theodor Jensen säger i filmen: "Du har ju vunnit".

Your Own Personal Swedish Jesus

2009-07-03T23:41:00.005+02:00

Utanför riksdagen står det ofta personer som delar ut olika lappar. Jag är alldeles för nyfiken och intresserad av hur de har formulerat sig för att säga nej, så jag accepterar nästan alltid allt. I förra veckan fick jag ett gult kort, i visitkortsstorlek av en liten kille. Han var blond och kanske sju år gammal. Jag trodde direkt att det var något som hade med religion att göra och det var det. Barn med nordiskt utseende delar enligt min erfarenhet alltid ut religiösa lappar, aldrig politiska.

I röda bokstäver fanns en text, på ena sidan på engelska, på andra sidan på svenska.

Jesus loves people var det stora budskapet på ena sidan. Jag köper att kristna människor vill bära fram det budskapet till så många som möjligt. Lite konstigare kändes det när man läste den svenska sidan. Där stod det nämligen Jesus älskar Sverige.

(föreställ dig en fundersam min)

Jesus loves people = Jesus älskar Sverige? Hur tänkte de nu? Att vi i Sverige skulle bli extra glada för att Jesus älskar just Sverige? Att just vi måste känna att Jesus älskar Sverige, inte dom där andra länderna?

Jag fattar inte vem man vill locka. Nationalister som inte kan engelska är kanske en möjlighet, men år 2009 är nog den målgruppen begränsad. Liksom antalet ickesvensktalande personer som tar längre tid än en halv dag på sig att lära sig orden "älskar" och "Sverige".

Men jag tror att det som stör mig mest är att den som gjort kortet kanske faktiskt tycker att people betyder Sverige och ingenting annat.

Diana och jag

2009-07-02T20:25:00.003+02:00

Jag solade i lördags och glömde att ta på solkräm ovanför bikinin, där huden är som känsligast. En mycket dålig idé om man är en rödblond solkänslig typ. Sedan dess har huden varit irriterat röd och ond. Idag hände något intressant, jag började fjälla och under det fick jag blåsor över all min röda hud. Jag kan inte ta något foto eftersom det vore helt oanständigt, men det känns som om jag är Diana i V fast tvärtom. Tänk ödlehuden (fast vit och mjuk). Om man inte har något bättre för sig kan man dessutom se V på TV6 sent på fredagskvällar. Ska kanske kolla på fredag, jag känner att mina identifikationsmöjligheter med ödlorna plötsligt har vuxit enormt.

Och egentligen har nog Diana och mina blåsor ingenting med varandra att göra, men det kändes så när jag började skriva.

R.I.P MJ

2009-06-26T00:25:00.004+02:00

Ikväll kommer rapporterna att Michael Jackson har dött av en hjärtattack. Inga bekräftelser finns ännu officiellt. Men det är såhär jag tänker minnas honom, innan han bleknade och blev offer för sin egen myt.

Det känns overkligt. Han har alltid funnits och nu finns han inte mer. Nånstans hoppades jag alltid att han skulle kunna fixa till sitt liv igen. Men det går inte alltid som man vill.

Ålderstecken

2009-06-21T09:53:00.002+02:00

Du vet att du börjar bli gammal när du på väg till dina kompisars familjeutflykt möts av:

- Du ser bakfull ut.

och du har i själva verket inte druckit något på flera dagar, samt lagt dig tidigt kvällen innan.

Igår kväll tog jag fram min bortglömda ögonkräm ur badrumsskåpet.

Roligt men elakt

2009-06-08T17:40:00.003+02:00

Ibland är det som roligast (och elakast) när journalisterna låter den intervjuades uttalanden stå för sig själva. I torsdagens På stans intervjuad Jenny Damberg Bodvar Hafström om vinet Bodvár of Sweden lifestyle rosé, som är den enda sort som serveras i den nystartade rosévinbaren på på Strandbryggan Seaclub vid Djurgårdsbron. Tyvärr hittar jag inte intervjun på pastan.nu. Följande intervju utspelar sig i papperstidningen:

Lifestyle rosé, vad är det?
- Vi riktar oss till kunden som vill ha det lilla extra. En unik smak. En livsstilskänsla när de väl dricker, säger ägaren Bodvar Hafström.

Vad är det för livstil?
- Det är känslan när man dricker det. Det kan vara på ett lifestyle-ställe.

Vad kännetecknar ett sånt?
- Det kan vara soffor, kuddar, kanske nära en strand. Som Standbryggan, som ligger unikt på vattnet. Det är en lifestyle-känsla.

Hur väl matchar det din egen livsstil?
- Jag gillar absolut en känsla av lifestyle. Men det speglar också svenskens förväntningar inför sommaren. Svensken får ju en sådan förväntan efter den långa vintern.

Så intetsägande att det inte ens blir klyschigt. Men man riktigt känner journalistens hånleende i hela texten, utan att hon skriver ett elakt ord. Elakt, men roligt.

Ung väljare?

2009-06-07T12:28:00.005+02:00

Som pliktrogen medborgare har jag idag röstat i valet till Europaparlamentet. Jag och S gick samtidigt till S:t Eriks gymnasium på Kungsholmen. Det var som det brukar vara i EU-valet; inte särskilt mycket trängsel, inte särskilt många partifunktionärer men en glad samstämmighet i lokalen. "Vi som är här gör vår medborgerliga plikt och det är härligt att känna sig så duktig" är ungefär vad vi alla utstrålade.

När jag hade klistrat igen mitt kuvert och skulle avprickas i röstlängden läste funktionären upp det där mystiska numret från röstkortet till tjejen som satt bredvid och skulle bocka av mig. Sedan tittade han glatt på mig och sa "Du hamnade i den unga gruppen!".

Så nu vet jag det. Efter fyra riksdagsval, två folkomröstningar och tre (eller är det fyra??) Europaparlamentsval tillhör jag fortfarande den unga gruppen.

I väntan på

2009-06-01T22:15:00.003+02:00

att säsongsavslutningen på The Hills säsong 5 ska gå att streama från mtv kan man kolla in seriens bad boy Spencer Pratt rappa. Inför att han och Heidi ska vara med i I'm a Celebrity Get Me Out Of Here - ett slags Robinson för c-kändisar. Okej jag fattar att det är på skoj, men det finns faktiskt gränser för hur dåliga saker man får göra. Självrespekt, någon?

Kolla in videon här.

När det blåser på månen

2009-05-30T02:34:00.006+02:00

Jag är gammalt Kent-fan. Jag sympatiserar verkligen med Kent-fansen som säger att "jag laddar ned all annan musik än Kent - den köper jag". Jag laddar inte ned musik olagligt - men jag förstår känslan av att verkligen vilja gynna sin favorit.

Min kompis F brukar alltid hävda att det är första skivan - Kent - som är den bästa. Länge tyckte jag att han hade helt fel - vilket även Kent själva tyckte: " den som tycker att vår första skiva är bäst är dum i huvudet" eller nåt liknande minns jag att Jocke Berg sa i en intervju. Och han har rätt - första skivan är verkligen inte deras bästa skiva. Vissa låtar (som "Jag vill inte vara rädd") är direkt pinsamma. Men. Trots allt. En av deras allra bästa låtar var faktiskt deras första singel.

Visserligen skulle det dröja tills 2002 innan Jocke Berg fick en för bästa texter, men det är inte många av Kents låtar som slår träffsäkerheten i tonårsångesten i debutsingeln "När det blåser på månen". Texten funkar inte riktigt ensamt, man måste höra Jockes röst kvida "och du ska ta mig härifrån, NU när det blåser på månen". I en enkel refräng ("är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam") fångas all tonårsångest du någonsin har känt. Eller all 33-årig ångest du någonsin har känt, för den delen.

Kostymen den skaver och jag har inte duschat
idag är igår och idag ska jag sitta kvar
Jag fuskade med mina svar
Den svarta kostymen ska av
Kostymen är inte jag Kostymen är inte jag
är jag en Astronaut? är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut? är jag så ensam?

Klänningen skaver och du
den skyler knappt barmen
Idag är igår och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut...

Tyvärr finns det ingen bra video på Youtube, så det bäst är att sluta ögonen och lyssna.

Det vore jättetrist att säga att Kent aldrig har blivit bättre än sin debutsingel. Som tur är har de faktiskt blivit det. "Innan allting tar slut" från Isola 1998 fångar relationsångesten vi över 30 har/har haft/kommer att få. Ännu bättre än tonårsångesten i "När det blåser på månen". Och det räcker. Kent har alltid varit irriterande pretentiösa. Men om jag hade gjort två i princip perfekta låtar skulle jag vara nöjd. Eller ja, ganska perfekta texter i alla fall. Synd bara att den senaste riktigt bra texten kom 1998.

Deppvecka

2009-05-28T20:16:00.001+02:00

Deppig vecka. Illustreras bäst av Chris Isaak. Depressionernas kung.

Efter en dryg månad på jobbet har jag

2009-05-25T23:05:00.002+02:00

... ökat min konsumtion av sushi markant eftersom det finns ett sushiställe i samma hus som jobbet,

... säkert börjat gå minst 3 000 steg mer om dagen eftersom jag sitter i den ena ändan av enheten och jobbar mest med kollegor som sitter i den andra,

... fått en försmak på det tålamod jag måste utveckla för att stå ut med att vänta på besked från samordningen,

... insett att många arbetsminuter kommer att tillbringas utanför statssekreterarens dörr,

... inte träffat min minister än, men imorgon är det dags,

... försökt känna in vilken klädkod det är som egentligen gäller och inte riktigt satt fingret på det,

.... haft min första söndagsångest, så jag antar att det betyder att jag har kommit in i jobbet på riktigt.

Jag och min tant

2009-05-23T09:56:00.003+02:00

Bredvid mig bor en liten tant. Hon ser ut som små tanter gör mest, liten, smal, fotriktiga skor och tantkappa. Hon hör ganska dåligt, så man pratar inte så mycket med henne, men vi hälsar artigt på varandra. Hon ägnar sina dagar åt att systematiskt tvätta och vädra sina kläder och mattor. Ibland går hon ut och handlar och då har hon tanthatt på sig.

Vi har som sagt inte så mycket gemenskap, men det finns en sak vi båda gör varje morgon, vare sig det är vardag eller helg; lyssnar på P1. Hon hör ju som sagt dåligt och har därför ganska hög volym. Det har jag också, inte för att jag hör dåligt, men för att det inte går att justera volymen på min 79kronorsradio från Claes Ohlsson.

Radioljudet genom väggen känns tryggt av flera skäl. Dels vet jag att hon är okej, dels ser jag delar av min framtid framför mig. Jag tänker nämligen också ha tantkappa och kanske tanthatt. Däremot har jag väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att ägna mina dagar åt att vädra kläder. Det finns så mycket annat som är roligare. Men det känns bra att jag och min tantgranne har något gemensamt.

Vuxenpoäng

2009-05-22T08:16:00.002+02:00

Det finns många saker jag gör då jag känner mig vuxen. När jag betalar mina räkningar. När jag diskar och gör i ordning i köket innan jag går och lägger mig. När jag bokar semesterresan fler månader i förväg.

Nu kommer det ultimata vuxenbeviset: lånelöftet. Jag har bott i andra hand och i studentlägenhet sedan jag flyttade hemifrån, men nu är det snart slut på det. Men det känns obehagligt att någon vill låna ut så mycket pengar till mig. Jag har två bekanta som för några år sedan sa. "Vi har bestämt oss för att inte låna, vi är för känsliga för det". Då tyckte jag att uttalandet präglades av en kombination av självkännedom, men också lite onödig rädsla.

Idag förstår jag precis hur de kände sig, för jag känner exakt likadant. Jag kanske inte är gjord av vilket virke det än nu är, som gör att man vågar låna. Och betyder det att jag inte är vuxen? Eller bara att jag inte är vuxen uppgiften? Kanske är jag faktiskt vuxen på riktigt, för det måste ju vara en normal, rationell vuxenkänsla att tveka inför att ta gigantiska lån som varar resten av livet.

Mobiltrubbel

2009-05-21T01:02:00.004+02:00

Jag har fått en ny jobbmobil, en SonyEricsson Xperia. Den är genuint oanvändarvänlig, nu börjar jag förstå lite, men det är den absolut konstigaste tekniska sak jag har haft. Att byta från PC till Mac var ingenting jämfört med detta. Det största problemet är dock att en kille har haft mitt nummer tidigare, och att alla tror att han fortfarande har det. Det ringer och messar, men inte ens hälften är till mig. Jag har idag fått bort kopplingen mellan Anders, som han heter, och eniro.se, vilket alltid är något. Tack vare allt messande har jag fått reda på några saker om Anders. Därför kan jag svara följande när det ringer:

Nej, Anders har inte det här numret längre. Polisen beslagtog hans telefon för ett tag sedan. Det är Regeringskansliet som har det här numret nu.

Rätt låt vann

2009-05-17T00:37:00.001+02:00

Det är det enda som finns att säga. Nu är det 17 maj också. Norge regerar.

Morgonsång

2009-05-16T03:52:00.002+02:00

Inatt var jag uppe så länge att fåglarna sjöng när jag tog taxi hem. Ett ögonblick av total lycka. Det ska jag komma ihåg imorgon när jag ångrar att jag inte fick sova längre.

Elake Edward

2009-05-14T23:05:00.003+02:00

Nu har jag stått ut med Elake Edward af Sillén i två kvällar på semifinalerna i Eurovision. Ja, jag vet, jag får skylla mig själv, men ändå. Elake Edward kör med en stil som jag tror i bästa fall ska vara ironiskt rolig. Det är den inte.

Ja, jag vet att jag kommer att låta som en tant, men det är faktiskt inte roligt när Elake Edward hånar den ryska manliga programledaren för att han talar dålig engelska. Eller när han i nästa andetag kallar den andra programledaren för "lilla älskade flickan". Ironi är inte särskilt roligt om det inte finns en ansats till självdistans. Kanske till och med lite välvilja. Eller åtminstone en glimt i ögat. Och det har inte Elake Edward. I alla fall inte när han kommenterar Eurovision.

Jag kom på mig själv med att vara lite upprörd över att mina licenspengar går till hans lön. Så nu är det väl officiellt; jag är en tant som tycker att man ska vara snäll mot varandra. Men allvarligt, lämnade vi inte kvar den elaka ironin nånstans i 90-talet? Annars borde vi ha gjort det.

Annorlunda tidsuppfattning

2009-05-14T20:23:00.003+02:00

Igår registrerade jag mig på Tradera. Tänkte att man kanske vill köpa eller sälja nåt nångång. Knappt 24 timmar senare fick jag följande meddelande:

Vi på Tradera är glada över att du valde att bli medlem hos oss och kunde därför inte undgå att lägga märke till att du inte varit aktiv på ett tag.

Det är tydligen höga krav på aktivitet på Tradera.

Lyckans dag

2009-05-10T17:42:00.002+02:00

Äntligen finns det en laktosfri fil värd namnet!! I den laktosfria kampen brukar Valio ofta vinna över Arla, men idag har det hänt; Arla klättrar raskt upp i ledningen med den enda ätbara (och riktigt goda) laktosfria filen. Den är så ny att den inte ens finns på Arlas webb. Vilket jag inte alls kan förstå, för det är en välsignelse för oss laktosintoleranta filjunkies. Mina morgnar har precis fått en ökad livskvalitet med kanske 500%. Och nej, det är inget skämt.

Boklördag

2009-05-10T10:49:00.004+02:00

Igår skaffade jag en, två, tre, fyra, FEM böcker. Jag har lite problem att stå emot böcker ibland, det har jag skrivit om förut. Igår gjorde jag dessutom en sak som jag gör med jämna mellanrum - köpte en bok som jag redan hade hemma. My sister, my love av Joyce Carol Oates. Jag stod och funderade ett tag, men kom fram till att jag inte redan hade köpt den. Vilket var helt fel såklart. Visserligen är JCO en av mina favoriter, men borde man inte ha koll på vilka böcker man har hemma? Om inte, har man helt enkelt för mycket saker.

Tre av böckerna var visserligen gratis genom Å. Stil och politik av Göran Greider och Barbro Hedvall, Managementsyndromet av Thomas Johansson och Allt mitt är ditt av Johan Söderberg (om fildelningsdebatten). Alla tre böcker jag har velat läsa, men inte kommit mig för.

Men det jag ser mest fram emot är The sorrows of an American av Siri Hustvedt (Sorgesång på svenska, kom för ngn vecka sedan). När man tröttnat på Paul Auster kan man med fördel läsa hans fru. Jag tyckte om Vad jag älskade, hennes debutbok, så jag hoppas mycket på den här. Och den som vill ha My sister, my love av JCO, skicka ett mejl. Vill att den ska komma till nytta.

Den där bokhylleutrensningen som jag hade planerat till helgen, den får vänta ett tag till.

Dance Russian dance

2009-05-09T00:51:00.003+02:00

Nej jag vet. Mikhail Baryshnikov är kanske inte ryss egentligen. Han växte upp i Lettland, som var en del av Sovjet, och hoppade av till väst någon gång för länge sedan. I Kanada. Han är en av världens genom tiderna bästa dansare. Men han är också Alexandr Petrovsky som Carrie hade ihop det med i sista säsongen i Sex and the city.

Idag dansade han tillsammans med Ana Laguna på Dramaten i Three solos and a duett. Andra akten med koreografi av Mats Ek var nog egentligen den bästa dansen, men jag kände mig mest berörd när Baryshnikov dansade med sig själv som ung. Bakom honom visades en film av honom själv när han dansade, betydligt yngre (han är 61 idag) och spänstigare än nu. Och det var både sorligt och vackert att se den gamle dansarens tillkortakommanden jämfört med sin yngre upplaga. Å andra sidan fick man också se vad han hade vunnit i erfarenhet och känsla.

På slutet var det stående ovationer hur länge som helst. Och ett sånt där OS-ögonblick, när man känner att det som hyllas är inte bara prestationen vi precis har sett utan ett helt liv av kamp för att komma dit man är. Det var en mycket bra kväll.

Eva och jag funderare på om han fortfarande klarade av att hoppa. (I SATC springer han ifatt en taxi och hoppar över en massa saker, men det var ju ett tag sedan). Han hoppade ganska bra i sista dansen, men inget emot hur han hoppade för 30 år sedan. Enjoy och förundras.

Under min andra och tredje arbetsvecka har jag...

2009-05-06T21:05:00.002+02:00

....visat alla och mig själv att mina stöka-till-skrivbordet-takter tyvärr sitter i även på det nya jobbet

.....skapat ett oslagbart e-postmappsystem som hittills har gjort att inga mejl har fallit mellan stolarna

....träffat statssekreteraren en gång men ingen minister. Om man inte räknar två gånger när jag har sagt hej till Jan Björklund när han gick förbi mitt rum

....druckit minst tre koppar kaffe varje dag och fått kaffeabstinens idag när jag inte drack något förrän klockan tre

... gått på "Ny i Regeringskansliet"-kurs och insett att jag kan väldigt mycket redan

.... kommit fram till att jag trivs bra

.... inte bloggat en enda gång förrän idag.

Måste nog skärpa mig om inte bloggen helt ska dö.

Under min första arbetsvecka har jag

2009-04-25T00:17:00.003+02:00

...väntat i en timme för att få ta ett kort på mig själv,

....blivit galen av att inte hitta någon inställning i Lotus notes som gör att mejlen jag raderat försvinner direkt. Nu ligger de kvar med ett litet kryss framför, vilket gör att jag hela tiden tror att jag har massor av fler mejl än vad jag har. Sjukt jobbigt,

... fått bekräftat att kollegorna är väldigt trevliga,

... blivit påmind om att jag faktiskt gillar att ha flextid,

... åkt på jobbresa till Lund och Köpenhamn,

... äntligen fått gå i kulverten under Regeringskansliet,

... inte bloggat en enda gång.

Det sista måste jag ändra på. Det andra känns bra som det är.

Världens bästa låt?

2009-04-18T00:56:00.003+02:00

I mitt tidigare parliv förekom det många listor. Vilka var de 50 bästa låtarna någonsin? Jag tänkte alltid att jag skulle skriva en lista, men hade oerhört svårt för att bestämma mig. För hur bestämmer man vilken som är världens bästa låt? Eller ännu hellre vilken låt som ska hamna på plats 22? Jag kunde aldrig göra det, det var på något sätt oerhört laddat för mig. Som att hela min personlighet skulle för alltid ligga fast om jag bestämde vilka låtar jag tyckte var bäst. Som om att det aldrig skulle gå att ändra på. Men det gör det ju.

Ikväll är jag helt övertygad om att världens bästa låt heter "The only living boy in New York" med Simon and Garfunkel. Det kanske inte stämmer en annan dag. Men att det kommer att vara en riktigt bra låt även imorgon, det är jag helt säker på.

Det du behöver veta om livet har Tove Jansson redan skrivit om

2009-04-16T01:31:00.007+02:00

För ett tag sedan jag om "Pappan och havet" av Tove Jansson i bokklubben. Det är boken när Muminpappan får för sig att familjen måste flytta ut till en fyrö för att familjen ska gå uppleva lite äventyr. Egentligen är det bara ett sätt att bota sin livströtthet och depression. Mamman anpassar sig och säger okej, hon vet att det är vad som krävs om pappan och i slutändan familjen ska överleva. Hela historien slutar med att Muminmamman också drabbas av en depression, men den får andra uttryck. Hon planterar och målar. Och till slut måste de ta sig hem, annars funkar inte familjen. Utan mamman funkar ingenting.

Saken är den att Tove Jansson är en helt vansinnigt skicklig författare. Det finns ingen psykologisk utveckling hos en karaktär om man inte känner igen eller sympatiserar med. Det är oerhört lätt att lägga ett genusperspektiv på historien, där mamman i princip offrar sig för pappan, även om hon får sin vilja fram till slut. Och Tove skyggar inte för det, men samtidigt är det en djup sympati för varje karaktär som får mig att känna att det ligger något under det där. Det är inte ett genusperspektiv som ska läggas på Toves böcker, det är i den rätta meningen ett allmänmänskligt perspektiv. Som alltid, alltid har något att lära ut. Läs gärna om böckerna som vuxen. Jag lovar, de berättar mer om livet än vilken psykolog som helst. Om jag ville starta min egen terapeutiska inriktning skulle jag definitivt ha böckerna om Mumindalen som inspiration. Det man inte lär sig där finns ingen som helst anledning att kunna.

Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar

2009-04-14T18:30:00.004+02:00

..enligt Tage Danielsson. Kanske är det vad jag har gjort på semestern. Upptäckte idag att jag har utvecklat ett kaffeberoende över påsken. Lite konstigt, det är väl sånt man bara gör när man jobbar? Jag skulle kunna göra ett tappert försök att skylla på min mamma, som i normala fall dricker mycket mer kaffe än jag. Men tyvärr. Det var jag själv som satte på kaffebryggaren hela tiden. Å andra sidan var det mamma som bjöd på bullarna.
Semestervecka två = koffeinavgiftning.

Som bonus: Tage sjunger sången.

Sånt jag saknar

2009-04-12T18:34:00.004+02:00

Jag bodde i Jönköping tills jag var 20. Jag har en ganska osentimental inställning till Jönköping nu för tiden. Då talar jag om platsen, inte om människorna. Det känns inte hemma längre, det har det inte gjort på ganska länge nu. Stockholm är hemma. Punkt.

Men det finns faktiskt en sak som Jönköping har, som Stockholm inte har. Och det är något jag verkligen saknar; stranden. Att bo vid Vättern är nästan som att bo vid havet. Egentligen bor jag ju närmre havet nu, men känslan är inte densamma. Se själv. Lite taskig bild, dags för ny mobil, men en liten känsla får man i alla fall.

Glad påsk

2009-04-12T11:55:00.004+02:00

På påskafton målade vi ägg. De första som var klara var äggen som föreställer mig själv och min pappa. Jag önskar att jag kunde säga att det är mina brorsbarn som har målat äggen. Men det kan jag inte.

Torsdagsavundsjuk en lördag

2009-04-11T12:46:00.008+02:00

Idag är jag torsdagsavundsjuk på Jessika Gedin. Jessika Gedin har haft eget bokförlag, översatt Douglas Coupland-böcker, skriver om böcker i Elle och sitter i Spanarna i P1 varje vecka. Och dessutom har hennes mamma översatt Harry Potter-böckerna, så gissa om Jessika fick läsa dem före alla andra? Jessika har för övrigt världens längsta hår ner till midjan, precis sådär långt som jag ville ha när jag var liten. Mitt hår blir inte längre än en bit ner på ryggen, långt över midjehöjd. Men okej, det är inte håret som gör mig torsdagsavundsjuk, det är allt det andra.

Bilden kommer från Alltomstockholm.se

Las Night IcaMaxi Saved My Life

2009-04-11T12:29:00.002+02:00

Hemma i påsklugnet är det mesta bra men ibland drabbas jag av rastlöshet. Mina föräldrar bor i ett bostadsområde utanför stan, och det finns inte så mycket att göra här när man har tagit sin vårpromenad och tittat på vitsipporna (mycket trevligt i och för sig).

För att det skulle hända något följde jag med Bror till ICA Maxi. För mig som bor i innerstan utan bil är stormarknader exotiskt. Särskilt just nu eftersom det pågår en bilmässa i Jönköping och hela den samlade skandinaviska raggarkåren är på plats. Mycket sydstatsflaggor och stora amerikanska bilar på parkeringen utanför Maxi. Lätt Värmlands-känsla.

I alla fall beslöt jag mig för att det behövdes lite lyxkonsumtion, trots att det var långfredag, så jag köpte ett bronzepuder (färg:golden), tre dvd:er och en vickningschipspåse. Chipsen är slut, men glädjen i att få vara lite brunare om kinderna kommer att bestå hela sommaren. Jag blir ju oftast inte så brun på naturlig väg, rödlätt som jag är. Egentligen är det nog meningen att jag ska vara lite orolig över att jag blev så upplyft av att få handla på ICA Maxi, för det blev jag verkligen. Men jag har bestämt mig för att strunta i det, för ärligt talat, vill vi inte alla ha gyllene kinder i sommar?

Sökandet efter verkligheten

2009-04-09T21:34:00.005+02:00

Jag har jobbat tre år på Uppsala universitet och pluggat där ett antal år innan dess. Väldigt ofta i olika diskussioner pratades det om "verkligheten" i motsats till det som hände på universitetet. Jag förstår ju känslan, som student är man på universitetet en ganska kort tid i livet och sedan går man vidare. Märkligare var det när personalen pratade på samma sätt. Menade de att deras arbetsplats inte var verklig? Inte en del av samhället till skillnad från andra arbetsplatser? Konsigt egentligen. Trots allt är det ju mycket av vår verklighet som faktiskt har sin grund i sånt som händer på universitet och högskolor.

Efter tre år på Saco har jag upplevt samma sak igen. Verkligheten är inte det som händer på Saco, centralorganisationen, verkligheten är det som händer på de 23 fackförbunden. Det är där medlemmarna finns. Ända tills du befinner dig på ett av förbunden. För då är verkligheten inte där, på kontoret i Stockholm, utan hos de fackligt förtroendevalda ute på arbetsplatserna. Och jag vet inte, men jag gissar att ute på arbetsplatserna tycker man inte att verkligheten finns i fackstyrelsen.

Jag undrar om det finns några som alltid känner att de är en del av verkligheten. Lärare, vårdpersonal och poliser ligger nära till hands. Men är det verkligen så? Skolan är ju i högsta grad en egen värld, inte mer en del av verkligheten än något annat. Eller är det en geografisk grej? Verkligheten finns alltid i Katrineholm eller i Partille, aldrig i huvudstaden? Jag tror inte det. Snarare är det nog så att verkligheten alltid är någon annanstans.

Runar inspireras av chicflic

2009-04-05T00:13:00.005+02:00

"Runar är en hycklare" är rubriken på Expressens artikel om hur Runar Sögaard betalade en skuld till en butik som hade gjort hans bröllopsinbjudningskort. Runar menade att det var fel på korten och ville inte betala, men tvingades och överlämnade därmed 6 600 kronor i 50-öringar.

Det finns just nu 44 kommentarer på artikeln som alla verkar vara mer eller mindre Runar-hatare; allt Runar gör är ointressant, han är en hycklande wannabe, som kristen borde han inte hämnas mmmm. Ingen har dock upptäckt var Runar fått sin inspiration - jo, just det, från filmen "En shopaholics bekännelser", som jag skrev om för någon vecka sedan. Filmen avslutas ju med att Isla Fishers huvudroll betalar sin skuld till skuldindrivaren i småmynt.

Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad som är roligast i den här historien. Att Runar har sett filmen över huvud taget? Att Runar bestämt sig för att härma filmen? Eller butiksinnehavarens kommentar i artikeln: "Såhär gör man inte!"?

Men det mest oväntade är att historien visar att Runar måste ha någon sorts humor. Vem hade trott det?

Runar Sörgaard = Isla Fisher?

End of days

2009-04-04T23:50:00.002+02:00

Igår var min sista aktiva dag på Saco. Avtackning och sånt. Allt var så vemodigt att jag upprätthöll en hysteriskt glad fasad hela dagen. Lyckades ganska bra tror jag. Egentligen håller jag ut till den 15:e då mina trevliga arbetskamrater ska ta avsked av mig med en fest. Då blir det nog rent av sorligt. Att sluta saker är en process, och jag får acceptera att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Som tur är har jag mitt nya jobb att se fram emot.

På kvällen igår var jag på en AW som blev rekordlång men som lite snöpligt avslutades med en allergireaktion. Damn you sesam- och vallmofrön!

Idag blev det en trött men härligt lördag tillsammans med A och hennes tvååriga dotter C. Vi byggde lego och ritade. Fantastisk sysselsättning. Borde göras mycket oftare.

Dags för rynkkräm?

2009-04-01T23:25:00.002+02:00

Jag fick en kupong från Åhléns som gav mig 20% på en kräm. Inte jordgubbskräm, utan dag- eller nattkräm för ansiktet. I vanliga fall köper jag alltid på TaxFree när jag flyger, men jag bestämde mig för att göra ett undantag och gå till City.

Där hamnade jag i Biotherm-disken. Jag har tidigare haft en kräm från Biotherm som hette något med Age defense eller liknande. Tjejen bakom disken tittade på mig och sa "Det kanske är dags för dig att pröva den här" och pekade på en burk med texten Rides repair.

Jag gjorde ett tappert försök att hävda att "så gammal är jag väl inte", varpå hon med sin totalt rynkfria, vita perfekta hy, obevekligt svarar: "Man behöver inte vara så gammal, det är en förebyggande kräm och jag längtar tills jag kan få börja med den själv".

Så jag lämnade disken med min Rides repair i påsen. För hon hade ju rätt. Det räcker inte med Age defense längre.

Utan mig

2009-04-01T10:15:00.002+02:00

Nu är det min näst sista dag på jobbet, allra sista aktiva dagen är på fredag. Det är en konstig känsla att sluta ett jobb. Just nu sitter hela min avdelning i budgetdiskussioner. Inte något som i vanliga fall får mig särskilt exalterad, men idag känns det lite konstigt att inte få vara med och diskutera siffror. Ingen behöver min åsikt längre helt enkelt. Jag trodde att det skulle kännas tråkigt, fast det känns liksom mest lite tomt. Men i grunden känns det bra. Jag är färdig nu, redo för nästa fas. Och även om jag inte förstår just nu hur det ska gå till, tror jag att man kommer att klara sig bra utan mig. Eller ja. Ganska bra i alla fall.

Can I borrow some ambition?

2009-03-29T12:10:00.004+02:00

Nu är jag inne på sista arbetsveckan på jobbet. Jag har märkt att det finns två grupper av människor när man är på väg att sluta ett jobb; de som struntar man i allt och de som blir helt tokstressade av att försöka hinna klart allting. Föga förvånande tillhör jag den senare gruppen. Därför sitter jag på jobbet en söndag.

Det skulle vara helt okej om inte det var sommartid och jag missade en timme, så jag kom i säng halv fyra. Min plan på en supereffektiv söndag känns inte riktigt lika genomförbar igår som idag. Jag sitter redan och väntar på att M ska komma och rädda mig med en fikapaus.

Det är lättare att vara ambitiös i teorin än i praktiken.

Nya och gamla sanningar

2009-03-25T22:40:00.002+01:00

Ibland känns det som om jag inte riktigt hänger med. Den känslan drabbar väl alla över 20, men kanske ännu mer ju äldre man blir. Jag twittrar inte, startade bloggen typ sju år efter alla andra och gjorde mitt första köp från ITunes Store i förra veckan (och ja, jag kan ärligt säga att jag aldrig har laddad ned en enda låt). Men så kom jag på att det mest konstanta jag har haft i vuxen ålder är min e-postadress (sedan 1998), tätt följd av mitt mobilnummer (1999). Plötsligt kände jag mig inte sådär väldigt ute längre.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott på 11 ställen i tre månader eller längre. Eftersom det är 13 år sedan jag flyttade första gången, betyder det att jag snittar ett drygt år på varje ställe. Då är det kanske inte så konstigt att jag håller fast vid samma mobilnummer och samma gamla hotmailadress. Mobiltelefonnummer och e-postadresser uppfattas ofta som mer flyktiga än sina fasta motsvarigheter. För mig är det tvärtom. Så jag kanske är ett barn av min tid trots allt.