Nu har jag stått ut med Elake Edward af Sillén i två kvällar på semifinalerna i Eurovision. Ja, jag vet, jag får skylla mig själv, men ändå. Elake Edward kör med en stil som jag tror i bästa fall ska vara ironiskt rolig. Det är den inte.
Ja, jag vet att jag kommer att låta som en tant, men det är faktiskt inte roligt när Elake Edward hånar den ryska manliga programledaren för att han talar dålig engelska. Eller när han i nästa andetag kallar den andra programledaren för "lilla älskade flickan". Ironi är inte särskilt roligt om det inte finns en ansats till självdistans. Kanske till och med lite välvilja. Eller åtminstone en glimt i ögat. Och det har inte Elake Edward. I alla fall inte när han kommenterar Eurovision.
Jag kom på mig själv med att vara lite upprörd över att mina licenspengar går till hans lön. Så nu är det väl officiellt; jag är en tant som tycker att man ska vara snäll mot varandra. Men allvarligt, lämnade vi inte kvar den elaka ironin nånstans i 90-talet? Annars borde vi ha gjort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar