onsdag 15 september 2010

Mer och mindre i valrörelsen

I valrörelsen vill jag ha mindre (helst inget alls) prat om

1. fastighetsskatten
2. huruvida alliansen eller de rödgröna är mest överens på justitieområdet
3. Stefan Holm som idrottsminister.

Däremot vill jag gärna vilja höra mer om

1. integritetsfrågor
2. andra jämställdhetsfrågor än individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till börsstyrelser
3. någon sorts vision om vilket samhälle politikerna faktiskt vill leva i.

tisdag 14 september 2010

Lokala valkval

Fem dagar kvar till val. Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt. Det börjar väl landa på riksdagsnivå. Men lokalvalen återstår. Jag bor numera i Hammarby sjöstad och röstar därmed i någon sorts södervalkrets i Stockholm. I Hammarby sjöstad sitter det affischer där de lokala frågorna lyfts fram. Två av de hetaste budskapen verkar vara att mindre barngrupper på dagis i sjöstaden och fler färjor till Söder.

Okej.

Jag trodde att jag skulle rösta i Stockholms stad. Min röst ska påverka hela Stockholm under de kommande fyra åren. Att då rösta lägga på den som lovar flest färjor till Söder känns liksom lite väl, hm, begränsat? Jag läste en krönika i förra veckan där det diskuterades om Hammarby sjöstad var en sekt eller inte. Börjar fundera på om det kanske stämmer, vad jag förstår så tänker man i en sekt aldrig på sånt som händer utanför.

Jag är fortfarande osäker på vad jag ska rösta på, men det som avgör kommer inte att vara hur många färjor det går till Söder. Jag vill ha lyfta blickar, helhetsperspektiv och visioner! Och om man nu nödvändigtvis ska rösta efter förbättrade kommunikationer vill jag i alla fall ha en utbyggd Tvärbana till Slussen.

Kanske ska man strunta i ideologi, fakta och löften för att istället rösta helt på identifikation. I ett svagt ögonblick läste jag en artikel på alltomstockholm.se där olika lokalpolitiker fick frågor om Stockholms nöjesliv. De fick bland annat avsluta textraden "hang the DJ because the music they constantly play it says.......????" När jag läste första intervjun funderade jag på att rösta på den personen som faktiskt kunde texten. För då kände jag att jag skulle ha gillat den personen, i alla fall lite grand. Men ingen klarade det. Centerpartisten fuskade genom att googla. Vänsterpartisten frågade en kompis. Så jag kände ingen samhörighet med dem.

Å andra sidan inser jag att det kanske inte går att rösta efter vem som klarar textrader ur The Smiths låtar. Kanske bättre att trots allt välja efter färjor.

PS. Fortsättningen på textraden ur "Panic" sammanfattar ganska bra hur jag känner för årets valrörelse: "it says nothing to me about my life".

Med hösten kommer lusten..

..att blogga tillbaka. Fortsättning följer snart.