onsdag 9 mars 2011

Tantvarning?

Gick in på Coop för att handla mjölk och kom ut med Sju sorters kakor. Jag som aldrig har bakat en kaka i hela mitt liv förutom pepparkakor och kladdkaka. Tantvarning eller utveckling? Ingen aning.

onsdag 9 februari 2011

Dag 1: Bästa boken jag läste förra året


Aargh, jag har redan tokångest och det är bara dag 1 av mitt 30 Days of Books-projekt. Vilken var egentligen den bästa boken jag läste under 2010? 2010 var inte mitt bästa läsår, även om jag kom igång ganska mycket under slutet av året.

Jag skulle kunna välja To kill a mockingbird av Harper Lee som jag äntligen läste samma år som den fyllde 50. För det var ju faktiskt precis så bra som alla hade sagt. Det fanns så mycket att tycka om; språket, de fenomenala beskrivningarna av ett rasistiskt samhälle och den enorma utsatthet svarta i den amerikanska södern hade. Eller det fina porträttet av Atticus Finch, rättskaffens man som gör gott för att det är rätt. Dessutom var framsidan en av årets finaste.

Men det är ändå inte den boken som gjorde störst intryck under förra året, som var den största läsupplevelsen. Det var Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Det är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan, som jag läste för tre-fyra år sedan. Precis som Flickan är Glitterscenen verkligen inte lättläst - Monika Fagerholm skriver i någon sorts cirklar, eller snarare känns det som att gå i en labyrint där man hittar ledtrådar hela tiden. Hon rör sig hela tiden mellan olika tidsepoker och berättar ur olika personers perspektiv. Allting är lite magiskt och trolskt - men samtidigt väldigt vardagsnära och självklart. Man vet inte riktigt vad som verkligen har hänt eller vad som är fantasi - och samtidigt accepterar man allt som fullständigt självklart.

Jag märker att det blir väldigt abstrakt när jag försöker beskriva det, men handlingen är inte det som stannar kvar, även om den är spännande - vad hände egentligen med den amerikanska flickan, varför dog hon? Kriminalhistorien i botten visar sig genom lager på lager av olika berättelser om karaktärernas liv och känslor, och det lilla samhälle i norra Sverige där boken utspelar sig.

Jag är inte så nöjd med min beskrivning här - men desto mer nöjd med valet av bästa bok jag läste under 2010. Den gick rakt in i mig - inte enkelt, utan efter lite ansträngning - och stannade kvar. Precis som en bra bok ska göra.

Imorgon blir det en bok jag har läst mer än tre gånger.



tisdag 8 februari 2011

Bokutmaning ger blogglust

Karin skriver om sitt senaste projekt som hon har fått från Bokhora, som dom fått från Bookbirds, ja du fattar; 30 Days of Books. Det innebär att under 30 dagar skriva om böcker enligt listan nedan. Jag får redan ångestsvettningar av dag 30, men det ska bli kul att försöka.

Day 01 – Best book you read last year

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

Day 03 – Your favorite series

Day 04 – Favorite book of your favorite series

Day 05 – A book that makes you happy

Day 06 – A book that makes you sad

Day 07 – Most underrated book

Day 08 – Most overrated book

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

Day 10 – Favorite classic book

Day 11 – A book you hated

Day 12 – A book you used to love but don’t anymore

Day 13 – Your favorite writer

Day 14 – Favorite book of your favorite writer

Day 15 – Favorite male character

Day 16 – Favorite female character

Day 17 – Favorite quote from your favorite book

Day 18 – A book that disappointed you

Day 19 – Favorite book turned into a movie

Day 20 – Favorite romance book

Day 21 – Favorite book from your childhood

Day 22 – Favorite book you own

Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t

Day 24 – A book that you wish more people would’ve read

Day 25 – A character who you can relate to the most

Day 26 – A book that changed your opinion about something

Day 27 – The most surprising plot twist or ending

Day 28 – Favorite title

Day 29 – A book everyone hated but you liked

Day 30 – Your favorite book of all time

fredag 17 december 2010

Missuppfattning

"Alla vill åt min man" säger Peter Jihdes fru Karin enligt Aftonbladet i tidningen Mama.

Nej, Karin. Det Vill Alla Verkligen Inte.

PS. Jag vet att det hon egentligen säger är att det ibland i mindre städer känns som om alla vill åt hennes man. Men jag lovar, det vill inte alla i mindre städer heller. Inte ens ibland.

måndag 6 december 2010

Priset på mig själv

Så har jag betalat årets räkning för rätten till mitt namn. Eller i alla fall rätten till domänen mikaelastaaf.se. Strax under 300 kronor om året kostar det. Hittills har jag inte utnyttjat min domän. Den bara ligger där och väntar. Onödigt att betala för något man inte utnyttjar, skulle nog en och annan Plus-fantast säga. Och det kan väl stämma. För de pengar jag hittills lagt på mitt namn hade jag kunnat dricka 33 latte, köpa 11 amerikanska Vogue eller hela bokpaketet Sveriges statsministrar på Adlibris.

Men någongång, ja någon gång, kommer jag att använda mitt eget namn. Och fram tills dess kan i alla fall ingen annan göra det. Det finns faktiskt två andra Mikaela Staaf i Världen som skulle kunna göra anspråk på min domän. Då är 300 ett lågt pris att betala för rätten till mig själv.

onsdag 27 oktober 2010

Elevrådsordförande goes riksdagsledamot

Från min sjukdomssäng pausar jag från dvd-boxarna för att titta på när Sverigedemokraterna presenterar sin skuggbudget. Och allt bara känns så fel. Och nej, jag menar inte deras åsikter, som jag aldrig kommer att dela, jag menar hela deras framträdande. Johnny Skalin, som framträder, känns mest som en elevrådsordförande från gymnasiet som har råkat hamna fel. Han är osäker, hakar upp sig lite på orden, pratar långsamt, kan inte svara på frågorna, i alla fall inte särskilt uttömmande. Hans upprepar ofta att "ni kan få titta på det efter presskonferensen, då finns alla våra bilagor tillgängliga". Hela stämningen på presskonferensen är väldigt stillsam. Journalisterna ställer frågor, visserligen ganska vassa ibland, men i väldigt mjuk och försiktig ton. Ingen skjutjärnsjournalistik så långt örat hör.

Och jag förstår dem. För hur ska man kunna grilla den där lilla killen som står där och bara känns så fel? Den spontana känslan är att man vill leda ut honom därifrån och lämna honom i fred. Däri ligger dessutom faran. För hur pressar man någon när varje följdfråga känns som ett mindre övergrepp? Det är svårt, mycket svårt. Ändå måste det gå. Annars kommer den lilla felplacerade elevrådskillen ofelbart att förvandlas från politisk pinsamhet till politisk framgång. Och nej, det är inte acceptabelt någonstans.