Elevrådsordförande goes riksdagsledamot

Från min sjukdomssäng pausar jag från dvd-boxarna för att titta på när Sverigedemokraterna presenterar sin skuggbudget. Och allt bara känns så fel. Och nej, jag menar inte deras åsikter, som jag aldrig kommer att dela, jag menar hela deras framträdande. Johnny Skalin, som framträder, känns mest som en elevrådsordförande från gymnasiet som har råkat hamna fel. Han är osäker, hakar upp sig lite på orden, pratar långsamt, kan inte svara på frågorna, i alla fall inte särskilt uttömmande. Hans upprepar ofta att "ni kan få titta på det efter presskonferensen, då finns alla våra bilagor tillgängliga". Hela stämningen på presskonferensen är väldigt stillsam. Journalisterna ställer frågor, visserligen ganska vassa ibland, men i väldigt mjuk och försiktig ton. Ingen skjutjärnsjournalistik så långt örat hör.

Och jag förstår dem. För hur ska man kunna grilla den där lilla killen som står där och bara känns så fel? Den spontana känslan är att man vill leda ut honom därifrån och lämna honom i fred. Däri ligger dessutom faran. För hur pressar man någon när varje följdfråga känns som ett mindre övergrepp? Det är svårt, mycket svårt. Ändå måste det gå. Annars kommer den lilla felplacerade elevrådskillen ofelbart att förvandlas från politisk pinsamhet till politisk framgång. Och nej, det är inte acceptabelt någonstans.