Jag är inte sjuk (Jag är bara svensk)

Sjuk igen. Verkligen inte särskilt skoj. Jag roade mig med att söka på ordet "sjuk" på Spotify. 4 träffar blev det, varav favoriten är rubriken som sjungs av Tröste och Baere.


Någon sorts Ronny och Ragge? Det roligaste är att han sjunger på "svenska" hela låten. Som är riktigt dålig, men ändå på nåt sätt ganska kul. Fast det kanske mest är för att jag har feber.

Too little

Det är lätt att glömma mitt i gazakrisen att det pågår en finanskris. Svenskarna blev visst lite mer optimistiska i december och ökade sitt aktiesparande igen. Själv har jag nästan alla pengar jag har på bankkonto, men just nu är jag inne i den årliga januarikrisen. Januarikrisen orsakas av extra mycket räkningar vid årsskiftet, julklappshandel, nyårsafton och julrean. Samma visa varje år, jag lär mig aldrig. Nu är det exakt två veckor kvar till lön och jag har några ynka hundralappar kvar.

Och vad mer kommer i januari? Jodå, årsbekedet från CSN. Min totala skuld är nu 232 897 kronor. Sparka mig när jag redan ligger liksom. Jag är tacksam över att jag bor i ett land där alla förmånligt kan låna pengar och skaffa sig en högre utbildning. Det är en av de bästa sakerna med Sverige. Och jag försöker att arbeta mot den där lite irriterade känslan jag ibland får när jag tänker på CSN och mitt studielån. Men varje år i januari får jag lust att rymma utomlands, dit CSN:s långa arm tydligen inte särskilt ofta når, enligt DN för nån vecka sedan.

Men det brukar gå över i februari.

Lång dag

Vissa dagar vill man bara ska ta slut. Den 7 januari 2009 är en sådan dag. Men det är en dag som för alltid kommet att sitta fastbränd i minnet, tatuerad i minnet faktiskt. Som alla hemska dagar slutade den med lite hopp. Livet gör så ganska ofta har jag märkt. Annars blev det väl för tungt. Trots det är jag glad att det snart är den 8 januari.

Unwritten

Hur fördriva tiden när man är sjuk? Jag fastnar i "The Hills" på MTV. Kort resumé: rika tjugoåriga amerikanskor flyttar till LA och startar karriärer inom mode och event. Och, ja, det är "på riktigt".

Jag är fascinerad av Lauren Conrad, som är huvudperson. Hon har konstigt nog integritet och klass, även när hon beter sig helt fel. En tydlig och klar moralisk kompass som hon följer i alla lägen. Det känns ganska ovanligt i reality-världen. Dessutom har serien en bad boy som är precis så korkad och elak som en skurk ska vara, nämligen Spencer.

Men egentligen är nog det riktiga skälet till att jag har fastnat i Hills att man kan titta på alla avsnitten på MTV:s webb. Tänk om alla bolag gjorde så.

Sick sick sick

Feberkoma i flera dagar. Det värsta med att vara sjuk är att man glömmer hur det känns att vara frisk och tror att man aldrig kommer att bli det igen.

33

Idag har jag fyllt 33. Eller tekniskt sett igår, eftersom det har hunnit bli den 3:e januari. Jag har haft en trevlig födelsedag, först Afternoon tea med Richard i Vasastan och sedan födelsedagsdrinkar med en hel del trevliga människor på Imperiet i Skrapan på kvällen.

Jag försökte tänka ut om jag har någon särskild relation till siffran 33. Den enda jag kom på var att Smashing Pumpkins hade en låt som hette Thirty-Three på Mellon Collie and the Infinite Sadness, som kom 1994. Som jag gillade då. En gång var Smashing Pumpkins världens snyggaste band, särskilt när fula trummisen hade sparkats. I videon till Thirty-Three har James Iha en riktigt dålig hårdag, men är i alla fall snyggare än de flesta.

Eftersom jag inte har lärt mig att lägga in you tube-filmer direkt och inte orkar lära mig det efter klockan halv ett på natten postar jag länken. Jag vet inte om det är nostalgi, men låten gillar jag fortfarande.

Och att fylla 33, tja, det var bättre än att fylla 32.

Evas fantastiska nyårstårtor