Benjamin Buttons otroliga liv

Idag såg jag äntligen Benjamin Buttons-filmen. Fin recension i Svenskan och intressant, om än inte helt positiv, dito i DN. Den är snygg, otroligt bra sminkningar (och datatrix), bra skådisar och en fantastisk historia. Benjamin föds gammal och blir yngre och yngre, och på mitten får han vara lycklig ett tag med flickan han blev kär i som gammalt barn.

Filmen är bra, men det funkar inte riktigt för mig ändå. I böcker tycker jag om hela livet-berättelser, att följa personerna från vaggan till graven. Problemet är att det sällan funkar på film. Det blir oftast för mycket information, för ytligt och händelserna liksom bara rullar på. Utan att karaktärerna fastnar ordentligt, det griper inte tag. Det blir oftast sagor, på det sättet att jag känner distans, inte närhet, till historien.

Jag har verkligen tänkt efter för att försöka hitta en sådan film jag gillar, och det bästa jag kommer på är Amelie från Monmartre. Men det är nog mest för att Amelie aldrig blir gammal i filmen, så den kan inte räknas. Hela livet-filmer är helt enkelt inget för mig, jag är mera av en Slice of life-person. Jag får försöka med Rachel getting married, som jag inte heller har sett än. Den kanske funkar bättre.

PS. I en liten biroll kan man hitta min nya favorit, Josh Stewart, som jag först såg i teve-serien Dirt (med Courteney Cox från Vänner, väldigt bra serie, som tyvärr inte överlevde strejken). Håll utkik efter honom.

Saker som tynger mig

Under ett par veckor har jag känt mig tyngd av mina saker. Jag är en sådan person som samlar på mig, framför allt böcker och tidningar, men även annat. Förmodligen ett miljöarv; min pappa har säkert 2 000 böcker hemma. Men på sistone har jag kommit på att jag har för många saker. Jag bor på 40 kvadrat och måste flytta senast i oktober och det är saker överallt, för att inte tala om i hela mitt vindsförråd. Jag ska rensa ut, inte köpa nytt.

Men ändå. Idag gick jag förbi kiosken på Cityterminalen, den som ligger precis till vänster när man kommer upp för rulltrappan, och där var den. Skylten. "3 böcker 50 kr". Jag kunde inte hålla mig, det gick bara inte. Så hem gick jag, ganska glad och tre böcker rikare. Det blev:

1. Babels hus av PC Jersild, svensk klassiker som startade vårddebatt.
2. Lagt kort av Joan Didion, som jag inte kan något om, men som man kan läsa mer om här. Joan Didion gillar jag, så det är säkert bra.
3. Här och nu av Elisabeth Andersson. Hennes förra bok beskrevs med orden "Roligt, realistiskt och romantiskt" i Stockholm City, så den är nog ganska förfärlig.
   

Så nu har jag tre böcker till att rensa ut innan flytten. På sista tiden har jag känt mig tyngd av mina saker. Fast just ikväll känner jag mig lätt och förväntansfull, sådär som man känner sig när man står med en ny oläst bok i handen. Jag hoppas att den känslan stannar kvar länge.

Snälla. snälla. snälla

Hemma hos I och A var det schlagerfest ikväll. Supertrevligt, vi röstade nästan på samma sätt som svenska folket, men inte riktigt. Alcazar var i alla fall vinnare även hos oss. Tyvärr var Jönköpingsgrabben Jonathan Fagerlund trist, så trots tre Jönköpingsbor fick han sämst poäng på festen,

Schlagergrejen var trevlig, men ännu bättre var hemmafesten. När man var fattig student var hemmafesten vanlig, och jag antar att den är det även för personer med barn. Men jag får ganska sällan gå på hemmafest. Fördelarna är många; man kan påverka musiken, man pratar med och lär känna alla. Inte lika stort urval, det ska erkännas, men på alla andra sätt helt överlägset. Mer sånt helt enkelt!

Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind

Nu har jag sett delar av veckans avsnitt av Mia och Klara 3 gånger. Nämligen slutet, som på SVT:s webb presenteras som "Gulletussan raggar på hotellet". Mia Skäringer framför någon slags sexig dans till Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Jag skrattar högt varje gång.

I klippet nedan ser man bara början, men hela finns säkert på svt.se.

Det ljuva livet

Jag måste gå på konsert oftare för jag är fortfarande helt fast i Sébastien-land. Men det finns helt enkelt inte så mycket vackrare än La ritournelle eller La dolce vita:

Bizzexual like a cat in the forezzt

Var med Eva på Popcirkus på Debaser. Eller egentligen var vi på Sebastien Tellier, men vi fick Popcirkus på köpet. Dessutom på första parkett eftersom vi stod precis vid soffan där Luuk och Sinding Larsen intervjuade artisterna. Bilder finns på Evas blogg.

Om du inte har sett Sebastien live så måste du gå. Så är det bara. När annars får man chansen att se en långhårig, aspackad fransman spela låtar om "my bizzzexualitiii, I'm bisexzzual like a cat in the forezzzt"? Hela tiden var jag rädd att han skulle trilla omkull (han drack två flaskor vin på scen), men han lyckades ändå spela, inklusive den kanske allra vackraste låten jag vet:



Ännu bättre i sin långa version. Fast allt som verkar så improviserat under konserten är nog i själva verket noga inövat. Stefan Thungrens recension i Svenskan från maj 2008 beskriver nästan exakt samma konsert. Men vad spelar det för roll när man går hem med ett leende på läpparna?

Älgdrömmar

Jag funderar ofta på vad min företagsidé ska bli när jag startar mitt företag. Än så länge har jag ingen tillräckligt bra, men det kommer säkert. Fast jag är ganska säker på att jag inte "kommer att bli med älg" som Sune Häggmark, fd socialchef och numera chef för MooseGarden blev. En fantastiskt spännande historia som jag ska få lyssna till på Sacos inspirationsdag den 19 februari. Längtar redan.

Livet kan verkligen ta spännande vändningar. Det tröstar jag mig med när det verkar som om allt går på i samma trista lunk. Vad som helst kan faktiskt hända, och ibland gör det det.