Idag såg jag äntligen Benjamin Buttons-filmen. Fin recension i Svenskan och intressant, om än inte helt positiv, dito i DN. Den är snygg, otroligt bra sminkningar (och datatrix), bra skådisar och en fantastisk historia. Benjamin föds gammal och blir yngre och yngre, och på mitten får han vara lycklig ett tag med flickan han blev kär i som gammalt barn.
Filmen är bra, men det funkar inte riktigt för mig ändå. I böcker tycker jag om hela livet-berättelser, att följa personerna från vaggan till graven. Problemet är att det sällan funkar på film. Det blir oftast för mycket information, för ytligt och händelserna liksom bara rullar på. Utan att karaktärerna fastnar ordentligt, det griper inte tag. Det blir oftast sagor, på det sättet att jag känner distans, inte närhet, till historien.
Jag har verkligen tänkt efter för att försöka hitta en sådan film jag gillar, och det bästa jag kommer på är Amelie från Monmartre. Men det är nog mest för att Amelie aldrig blir gammal i filmen, så den kan inte räknas. Hela livet-filmer är helt enkelt inget för mig, jag är mera av en Slice of life-person. Jag får försöka med Rachel getting married, som jag inte heller har sett än. Den kanske funkar bättre.
PS. I en liten biroll kan man hitta min nya favorit, Josh Stewart, som jag först såg i teve-serien Dirt (med Courteney Cox från Vänner, väldigt bra serie, som tyvärr inte överlevde strejken). Håll utkik efter honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar