Idag gick jag in en affär och var där ett tag. Allting kändes lite konstigt. Först kom jag inte på vad det var, men sedan insåg jag att jag hade varit där i tio minuter utan att höra en enda Michael Jackson-låt. Överallt där jag har varit under den senaste veckan har Michael Jackson spelats. Så även i min egen Ipod. MJ var aldrig min största idol, men under den senaste veckan har min barndom spelats upp i mitt huvud till hans musik.
Jag minns exakt hur det kändes att sitta i den bruna skinnsoffan hos min granne och titta på när Michael i sin vita kostym gjorde det där märkliga framåtlutet i "Smooth Criminal". Hur kul det var på klassfesten när alla försökte göra taffliga danssteg till "Billie Jean" eller "The Way You Make Me Feel" utan att lyckas. Hur jag såg premiären på "Black and White" hemma hos min kompis som hade en ny, stor TV.
Det finns artister som har betytt mer för mig, men om jag någon gång skulle sammanställa mitt livs soundtrack skulle han definitivt vara med. Och jag tror inte att det finns någon artist som jag har blivit så imponerad av, för både rösten och dansen. I en dokumentär som gick på SVT i förra helgen sa den intervjuade koreografen att Michael dansade inuti musiken. Och det är så det känns. Han var inte bara ett med musiken, han var inuti den.
Det finns mycket att skriva om personen och fenomenet Michael Jackson,för att inte tala om den intressanta minnesceremonin, men det sparar jag till en annan gång. I någon vecka till tror jag att det kommer att vara Michael Jackson vart man än går. Sedan kanske vi går tillbaka till att minnas den tragiska kufen och potentiella pedofilen. Men just ikväll väljer jag att tänka på den MJ som moonwalkade för första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar