Happy people never fantasize

Ikväll såg jag Broder Daniel Forever - dokumentären om Broder Daniel och deras sista spelning (?) förra sommaren. Det är en väldigt vacker film och precis som Fredrik Strage skrev i DN mer poesi än journalistik. Och det är nog det enda sättet att göra en film om Broder Daniel som alltid har handlat om känslan. Eller som Henrik Berggren säger i filmen - BD är motsatsen till antikens ideal om måttfullhet (även om han också antyder att han själv är ganska måttfull i sitt privatliv). Jag blev ganska rörd av Henrik Berggren i filmen, pojkmannen som känns mer som ett lillgammalt barn än en rockstjärna. Som fortfarande ser ut som 23 trots att han är över 30. Som inte längre blir mobbad för att han sminkar sig och har en stjärna i ansiktet. Eller som Theodor Jensen säger i filmen: "Du har ju vunnit".