Idag är jag torsdagsavundsjuk på

Helena Lindblad, kritiker på DN. Helena Lindblad försörjer sig på att skriva om film och bara det är ett skäl i sig att vara avundsjuk. Jag har faktiskt aldrig tänkt särskilt mycket på Helena Lindblad innan jag läste dagens DN. Hon har liksom alltid funnits där, och jag har varken stört mig på henne eller uppskattat henne särskilt mycket.

Idag har hon en artikel som anknyter till Altargate, du vet, hela den där diskussionen om att det är fel att Victoria ska lämnas över av kungen istället för att, enligt svensk sed, gå fram till altaret i kyrkan tillsammans med sin blivande man. Det finns mycket att säga om det tydligen. Min ståndpunkt är nog att så länge jag och övriga medborgare bidrar med 10 miljoner kronor till ett bröllop vars funktion är att upprätthålla svenska traditioner förväntar jag mig också att det är vad som ska hända. Det går helt enkelt inte att låtsas att hennes bröllop är en privatsak, hur än vissa debattörer försöker.

I vilket fall som helst är Helenas artikel "Skyll inte på stjärnorna" i dagens DN ett försök att motbevisa argumentet att "Victoria inspireras av amerikanska filmer och teveserier" i sitt val att vilja låta pappa leda fram till altaret, vilket ju är en amerikansk (anglo-saxisk?) tradition. Helena är lite betänksam över detta och laddar därför dvd:n med "en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk "Mandomsprovet" till den moderna klassikern "Fyra bröllop och en begravning" .... och menar att "om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi alla anledning att vara oroliga för deras skull".

Hela tesen i artikeln är att i de filmer som Helena ha sett är det i Hollywood som de "subversiva traditionsbrotten sker", vilket betyder att brudar och brudgummar rymmer innan bröllopet, eller säger nej vid altaret, visar sig vara kära i någon annan etc. ). Och därmed är den svenska debatten fel, eftersom Hollywood inte är så traditionellt som det påstås.

Nu är det absolut inte innehållet i artikeln som jag är torsdagsavundsjuk på. Det är helt enkelt följande:

Helena har satt sig ned, valt ut ett antal filmer (inga teveserier, och med ett ganska smalt filmurval) och skrivit en - för att vara helt ärlig - tendentiös artikel utan att vara särskilt övertygande i sin tes. För detta får hon betalt. Och hon får arbeta på kultursidorna i Sveriges största dagstidning. Hon får betalt för att titta på film, skriva utan ansträngning, och för att kolla på "amerikanska" filmer (och sedan när blev Fyra bröllop och en begravning en amerikansk film??). Den som ändå hade ett lika enkelt jobb. Men det är klart, jag slipper bli sågad av surmagade bloggare. Fast om jag hade Helenas jobb hade jag nog kunnat stå ut med det.