Runar inspireras av chicflic

"Runar är en hycklare" är rubriken på Expressens artikel om hur Runar Sögaard betalade en skuld till en butik som hade gjort hans bröllopsinbjudningskort. Runar menade att det var fel på korten och ville inte betala, men tvingades och överlämnade därmed 6 600 kronor i 50-öringar.

Det finns just nu 44 kommentarer på artikeln som alla verkar vara mer eller mindre Runar-hatare; allt Runar gör är ointressant, han är en hycklande wannabe, som kristen borde han inte hämnas mmmm. Ingen har dock upptäckt var Runar fått sin inspiration - jo, just det, från filmen "En shopaholics bekännelser", som jag skrev om för någon vecka sedan. Filmen avslutas ju med att Isla Fishers huvudroll betalar sin skuld till skuldindrivaren i småmynt.

Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad som är roligast i den här historien. Att Runar har sett filmen över huvud taget? Att Runar bestämt sig för att härma filmen? Eller butiksinnehavarens kommentar i artikeln: "Såhär gör man inte!"?

Men det mest oväntade är att historien visar att Runar måste ha någon sorts humor. Vem hade trott det?

Runar Sörgaard = Isla Fisher?

Biovecka

Biohelgen blev en biovecka. Jag minns inte när jag senast såg tre nya filmer på en vecka. Det har nog faktiskt aldrig hänt. Kvällens film var "En shopaholics bekännelser". Den bygger på en bok av Sophie Kinsella, som jag faktiskt har läst, men inte minns ett ord av. Svenska recensenter har tävlat om att tala om hur dålig den är, och när inte ens Aftonbladets Klick gillar den vet man att det är riktigt illa.

Kanske var det därför jag ändå hade ganska roligt. Chicflics ska ses i en fullsatt biosalong med en massa tonåringar som applåderar när filmen är slut och som gapskrattar när hjältinnan dansar fånigt. Då spelar det liksom ingen roll att filmen EGENTLIGEN inte är rolig, det blir kul ändå. Det kan ju ha hjälpt till att jag drack två öl innan bion, men vet aldrig.

Fortfarande inte den braiga romantiska komedi jag längtar efter, men en helt okej kväll.