2009 års manliga låtar

Tracks i P3 årssammanfattar 2009. Väcker onekligen gamla minnen till liv. Jag hade Tracks årskrönika 1986 på kassett som jag lyssnade på tills bandet slets ut. Årets låt var självklart "The Final Countdown" med Europe.

2009 var Mando Diao vinnare med Dance with somebody. Helt okej låt, men jag förstår inte riktigt varför den blev årets låt. MD kanske har fanatiska fanns och Tracks har väl rimligen färre personer som röstar nu än 1986. Spontant slog det mig att låtlistans 10-i-topp är väldigt manlig. MD följs av The Killers, Timo Räisänen, Green Day och Lars Winnerbäck. Först 10:e låten har ett kvinnligt inslag och då endast i form av gästsångerska, Robyn som gästar Röyksopp i The Girl and the Robot.

I övrigt är jag mest förvånad över att två av tio-i-topp på Tracks faktiskt sammanfaller med två av de låtarna jag själv har lyssnat mest på 2009, nämligen tidigare nämnda Girl and the robot och Timos About you now. Jag kanske hänger med bättre än jag trodde.

Lyssna på Spotify:
TRACKS 2009

Mitt 10-tal

När 00-talet närmar sig slutet sammanfattas det överallt. 00-talets bästa låtar, böcker, filmer, personligheter (Paris Hilton enligt Fokus, ehm..), listorna görs hur långa som helst. Själv sitter jag och funderar på hur mitt 10-tal kommer att skilja sig från mitt 00-tal. Något sånt här tänker jag mig:

- Färre adresser. Under mitt 00-tal hade jag 11 adresser i 4 städer i 3 länder. Ett 10-tal med färre flyttar är inte en dålig idé.

- Lika många jobb. Jag hade 3 riktiga jobb (heltids- efter avslutade studier) under 00-talet. Eftersom jag hittills har snittat tre år på varje jobb borde jag väl kunna få lika många jobb under 10-talet.

- Och så måste det vara fler av någonting. Kan dock just nu inte komma på något konkret från mitt 00-tal jag vill ha fler av under mitt 10-tal. Så det får helt enkelt bli fler bra dagar. Det saknades ganska många sådana under andra halvan av 00-talet.

Jag gillar årsskiften, decennieskiften, millennieskiften. Det är tillfällen till nystart, omstart och god fortsättning. Samma förväntansfulla känsla som när jag var liten och kom tillbaka efter sommarlovet. Ja, jag gillade att börja skolan på hösten med allt nytt som låg framför. Så känns det nu också. Nytt decennium, nya möjligheter. Gott nytt 10-tal.

Lågvattenmärke

På TV4 ikväll: 22.40 "Tiger Woods älskarinna talar ut".

Här träffar reportern Josh Mankiewicz cocktailservitrisen Jamie Jungers, en av de kvinnor som påstår att hon haft en affär med Woods. Hon berättar bland annat intima detaljer om deras relation. Mankiewicz undersöker också källan till avslöjandet. Och pratar med en insatt person som avslöjar att ett bråk mellan två kvinnor ledde till publiceringen av Woods påstådda otrohetsaffärer.

Som om jag inte redan visste det. Sveriges sämsta tv-kanal. Om det inte vore för Glee skulle jag aldrig använda fyran på fjärrkontrollen.

Prinsessa är inte mode

Jag prenumererar på en hel del tidningar och köper ännu fler. Jag har tidigare skrivit om mina farhågor när Elle och Elle Interiör köptes av Allers förlag. Egentligen gillar jag internationella modetidningar bättre, de är mer proffsiga, för att inte tala om snyggare. Men Elle tycker jag ändå har varit helt okej, med riktigt snygga modereportage.

Men så idag kom det nya numret. Och på framsidan är prinsessan Madeleine. Hallå? Vad har prinsessan Madeleine med mode att göra? Ja, ja vet att hon ofta lyckas ha snyggast klänning på Nobelfesten, men kom igen, hon är ju ofta den enda kända tjejen under 30, det är ju ingen direkt konkurrens. Om jag ville läsa om kungligheter skulle jag köpa en annan tidning än Elle. Så är det bara. Och så är det en sjukt ospännande bild på framsidan, se bara på den.

Det känns som om när jag var tvungen att sluta prenumerera på Damernas värld för att Susanne Ljung fick sluta som chefredaktör, och ersattes med en trevlig dam som var chefredaktör på Kamratposten när jag var tonåring. Det var helt enkelt inte längre en tidning för mig. Kanske dags att inse detsamma om Elle.

En orsak att fortsätta vara singel

Jag älskar Johan Croneman

Eller nej. Det är klart att jag inte gör. Jag känner inte honom och han måste vara minst 55. Men jag älskar hans tv-krönikor i DN. Det finns ingen som formulerar sig så giftigt som han - och ändå är han aldrig elak utan orsak. Han sätter fingret på de svaga punkterna i dokumentärer och han är en av få kritiker som faktiskt kan recensera skådespeleri - eftersom han kan skriva beskrivande texter.
Och som JC skriver! Alltid så himla bra! Ibland tokhyllar han något - men alltid med självdistans och en ironisk blinkning till läsarna, som när han hyllar Hasse Ekmans film "Kungliga patrasket" från 1945:

Det första ord jag tänker på är: espri. Det beror givetvis delvis på att jag är en kultur­snobb, på den fina morgontidningen, som på detta sätt (och alltid) vill, och försöker, fjärma mig från min läsekrets.

Det som fick mig att återupptäcka JC (av någon anledning har jag inte läst honom på ett tag) var hans krönika om Hannes Råstams del 3 i dokumentären om Thomas Quick, som sändes för några veckor sedan (finns på SVT Play). Jag såg den och störde mig något oerhört på att den skulle "avslöja helt nya uppgifter om fallet Thomas Quick". Men för oss som har sett program 1 & 2 framkom inget nytt överhuvudtaget. Ja, han hade hittat ytterligare en expert som kunde vittna om att de psykologer som haft hand om Thomas Quick var lite för förtjusta i teorin om multipla personligheter, men det gav liksom inget ny information.

Och jag störde mig också på att det inte någonstans i de tre programmen nämndes att Thomas Quick faktiskt begått flera våldsamma övergrepp på pojkar - något som tidigare har skildrats t.ex. i P3 dokumentär om fallet. Jag satt hela tiden och kände mig lite lurad, lite manipulerad, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det kan såklart JC:

Och nu river Hannes Råstam upp hela nystanet. Det är djävulskt skickligt gjort! Och man kan bara tro honom, hela tiden, särskilt när åklagare, polis, förhörsledare, läkare, terapeuter, domstolar och advokater, exakt alla, ser ut att vara a) mindre begåvade b) konspiratoriskt lagda av naturen c) döljer avgörande fakta. Alla luras – utom Quick. Det är något lurt i allt detta. Hoppas Hannes Råstam får ordning på det

Att Johan Croneman får ordning på det behöver jag inte ens kommentera. Nu kanske någon tror att jag är ironisk i min JC-dyrkan, eftersom jag ibland har en viss tendens till ironi. Men icke. Inte alls. Jag menar vartenda ord. Sätt igång och läs honom om du inte tror mig.

Jag orkar inte blogga

Tillbaka när lusten återvänder.