Lokala valkval

Fem dagar kvar till val. Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt. Det börjar väl landa på riksdagsnivå. Men lokalvalen återstår. Jag bor numera i Hammarby sjöstad och röstar därmed i någon sorts södervalkrets i Stockholm. I Hammarby sjöstad sitter det affischer där de lokala frågorna lyfts fram. Två av de hetaste budskapen verkar vara att mindre barngrupper på dagis i sjöstaden och fler färjor till Söder.

Okej.

Jag trodde att jag skulle rösta i Stockholms stad. Min röst ska påverka hela Stockholm under de kommande fyra åren. Att då rösta lägga på den som lovar flest färjor till Söder känns liksom lite väl, hm, begränsat? Jag läste en krönika i förra veckan där det diskuterades om Hammarby sjöstad var en sekt eller inte. Börjar fundera på om det kanske stämmer, vad jag förstår så tänker man i en sekt aldrig på sånt som händer utanför.

Jag är fortfarande osäker på vad jag ska rösta på, men det som avgör kommer inte att vara hur många färjor det går till Söder. Jag vill ha lyfta blickar, helhetsperspektiv och visioner! Och om man nu nödvändigtvis ska rösta efter förbättrade kommunikationer vill jag i alla fall ha en utbyggd Tvärbana till Slussen.

Kanske ska man strunta i ideologi, fakta och löften för att istället rösta helt på identifikation. I ett svagt ögonblick läste jag en artikel på alltomstockholm.se där olika lokalpolitiker fick frågor om Stockholms nöjesliv. De fick bland annat avsluta textraden "hang the DJ because the music they constantly play it says.......????" När jag läste första intervjun funderade jag på att rösta på den personen som faktiskt kunde texten. För då kände jag att jag skulle ha gillat den personen, i alla fall lite grand. Men ingen klarade det. Centerpartisten fuskade genom att googla. Vänsterpartisten frågade en kompis. Så jag kände ingen samhörighet med dem.

Å andra sidan inser jag att det kanske inte går att rösta efter vem som klarar textrader ur The Smiths låtar. Kanske bättre att trots allt välja efter färjor.

PS. Fortsättningen på textraden ur "Panic" sammanfattar ganska bra hur jag känner för årets valrörelse: "it says nothing to me about my life".

Med hösten kommer lusten..

..att blogga tillbaka. Fortsättning följer snart.

För snäll för Hollywood?

Vad händer om man är för snäll för att göra karriär i Hollywood? Fråga The Original Karate Kid - Ralph Macchio. Han vet. Mer av samma finns på funnyordie.com, min nya tidstjuv.

Wax On, F*ck Off with Ralph Macchio from Ralph Macchio

Dåliga poliser får inga munkar

På Rådhusets t-banestation har någon i rulltrappan satt fast klistermärken på nästan varje trappsteg. Det är kul av flera anledningar. Först för att texten på klistermärket faktiskt är rolig, då Rådhusets t-banestation ligger precis bredvid polishuset. Men också för att någon har orkat klistra märken på trappstegen i (antar jag)ett obevakat ögonblick. Det är liksom ett så...... gulligt sätt att protestera mot polisen. Eller kanske bara driva med polisen. Hur som helst kommer jag att sakna det när jag flyttar härifrån.

Idag är jag torsdagsavundsjuk på

Helena Lindblad, kritiker på DN. Helena Lindblad försörjer sig på att skriva om film och bara det är ett skäl i sig att vara avundsjuk. Jag har faktiskt aldrig tänkt särskilt mycket på Helena Lindblad innan jag läste dagens DN. Hon har liksom alltid funnits där, och jag har varken stört mig på henne eller uppskattat henne särskilt mycket.

Idag har hon en artikel som anknyter till Altargate, du vet, hela den där diskussionen om att det är fel att Victoria ska lämnas över av kungen istället för att, enligt svensk sed, gå fram till altaret i kyrkan tillsammans med sin blivande man. Det finns mycket att säga om det tydligen. Min ståndpunkt är nog att så länge jag och övriga medborgare bidrar med 10 miljoner kronor till ett bröllop vars funktion är att upprätthålla svenska traditioner förväntar jag mig också att det är vad som ska hända. Det går helt enkelt inte att låtsas att hennes bröllop är en privatsak, hur än vissa debattörer försöker.

I vilket fall som helst är Helenas artikel "Skyll inte på stjärnorna" i dagens DN ett försök att motbevisa argumentet att "Victoria inspireras av amerikanska filmer och teveserier" i sitt val att vilja låta pappa leda fram till altaret, vilket ju är en amerikansk (anglo-saxisk?) tradition. Helena är lite betänksam över detta och laddar därför dvd:n med "en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk "Mandomsprovet" till den moderna klassikern "Fyra bröllop och en begravning" .... och menar att "om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi alla anledning att vara oroliga för deras skull".

Hela tesen i artikeln är att i de filmer som Helena ha sett är det i Hollywood som de "subversiva traditionsbrotten sker", vilket betyder att brudar och brudgummar rymmer innan bröllopet, eller säger nej vid altaret, visar sig vara kära i någon annan etc. ). Och därmed är den svenska debatten fel, eftersom Hollywood inte är så traditionellt som det påstås.

Nu är det absolut inte innehållet i artikeln som jag är torsdagsavundsjuk på. Det är helt enkelt följande:

Helena har satt sig ned, valt ut ett antal filmer (inga teveserier, och med ett ganska smalt filmurval) och skrivit en - för att vara helt ärlig - tendentiös artikel utan att vara särskilt övertygande i sin tes. För detta får hon betalt. Och hon får arbeta på kultursidorna i Sveriges största dagstidning. Hon får betalt för att titta på film, skriva utan ansträngning, och för att kolla på "amerikanska" filmer (och sedan när blev Fyra bröllop och en begravning en amerikansk film??). Den som ändå hade ett lika enkelt jobb. Men det är klart, jag slipper bli sågad av surmagade bloggare. Fast om jag hade Helenas jobb hade jag nog kunnat stå ut med det.

Du vet att det är för länge sedan du bloggade när..

...du börjar skriva in mi.. i adressfältet och det som kommer upp inte är mikaelastaaf.blogspot.com utan mileycirus.com. Varför mileycirus dyker upp först har jag ingen som helst aning om, men att jag inte riktigt har någon lust att blogga är jag helt säker på.

Vi får se om jag rebotar bloggen på semestern.

Lundell och Odell

I torsdags såg framsidorna på DN:s kulturdel och ekonomidel exakt likadana ut. Mats Odell på ekonomidelen och Ulf Lundell på kulturdelen. Det roliga med bilderna bredvid varandra är att de är så lika. Trots att rubrikerna antyder att artiklarna har ganska olika perspektiv. Båda bilderna visar män på dryga 60 som allvarligt tittar in i kameran med nästan exakt samma uttryck i ansiktet. Bilderna är tagna från liknande vinkel, även om bilden på Ulf Lundell publiceras i mer närbild. Som sig bör, han är ju ändå rockidol, Odell endast grå minister. Förutom åldern har jag egentligen ingen aning om vad de bägge männen har gemensamt. Kristendomen förstås (antar jag, Odell vet jag inget om, men han är ju ändå kristdemokrat). Men kanske kunde Mats Odell ha blivit rockidol och Uffe ha blivit kommun- och finansmarknadsminister. Kanske kunde det ha blivit så, men så blev det inte. Undrar om någon av dem är ledsen för det.