Enda sättet att vara helt säker

Missuppfattning

"Alla vill åt min man" säger Peter Jihdes fru Karin enligt Aftonbladet i tidningen Mama.

Nej, Karin. Det Vill Alla Verkligen Inte.

PS. Jag vet att det hon egentligen säger är att det ibland i mindre städer känns som om alla vill åt hennes man. Men jag lovar, det vill inte alla i mindre städer heller. Inte ens ibland.

Priset på mig själv

Så har jag betalat årets räkning för rätten till mitt namn. Eller i alla fall rätten till domänen mikaelastaaf.se. Strax under 300 kronor om året kostar det. Hittills har jag inte utnyttjat min domän. Den bara ligger där och väntar. Onödigt att betala för något man inte utnyttjar, skulle nog en och annan Plus-fantast säga. Och det kan väl stämma. För de pengar jag hittills lagt på mitt namn hade jag kunnat dricka 33 latte, köpa 11 amerikanska Vogue eller hela bokpaketet Sveriges statsministrar på Adlibris.

Men någongång, ja någon gång, kommer jag att använda mitt eget namn. Och fram tills dess kan i alla fall ingen annan göra det. Det finns faktiskt två andra Mikaela Staaf i Världen som skulle kunna göra anspråk på min domän. Då är 300 ett lågt pris att betala för rätten till mig själv.

Elevrådsordförande goes riksdagsledamot

Från min sjukdomssäng pausar jag från dvd-boxarna för att titta på när Sverigedemokraterna presenterar sin skuggbudget. Och allt bara känns så fel. Och nej, jag menar inte deras åsikter, som jag aldrig kommer att dela, jag menar hela deras framträdande. Johnny Skalin, som framträder, känns mest som en elevrådsordförande från gymnasiet som har råkat hamna fel. Han är osäker, hakar upp sig lite på orden, pratar långsamt, kan inte svara på frågorna, i alla fall inte särskilt uttömmande. Hans upprepar ofta att "ni kan få titta på det efter presskonferensen, då finns alla våra bilagor tillgängliga". Hela stämningen på presskonferensen är väldigt stillsam. Journalisterna ställer frågor, visserligen ganska vassa ibland, men i väldigt mjuk och försiktig ton. Ingen skjutjärnsjournalistik så långt örat hör.

Och jag förstår dem. För hur ska man kunna grilla den där lilla killen som står där och bara känns så fel? Den spontana känslan är att man vill leda ut honom därifrån och lämna honom i fred. Däri ligger dessutom faran. För hur pressar man någon när varje följdfråga känns som ett mindre övergrepp? Det är svårt, mycket svårt. Ändå måste det gå. Annars kommer den lilla felplacerade elevrådskillen ofelbart att förvandlas från politisk pinsamhet till politisk framgång. Och nej, det är inte acceptabelt någonstans.

Mer och mindre i valrörelsen

I valrörelsen vill jag ha mindre (helst inget alls) prat om

1. fastighetsskatten

2. huruvida alliansen eller de rödgröna är mest överens på justitieområdet

3. Stefan Holm som idrottsminister.

Däremot vill jag gärna vilja höra mer om

1. integritetsfrågor

2. andra jämställdhetsfrågor än individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till börsstyrelser

3. någon sorts vision om vilket samhälle politikerna faktiskt vill leva i.

Lokala valkval

Fem dagar kvar till val. Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt. Det börjar väl landa på riksdagsnivå. Men lokalvalen återstår. Jag bor numera i Hammarby sjöstad och röstar därmed i någon sorts södervalkrets i Stockholm. I Hammarby sjöstad sitter det affischer där de lokala frågorna lyfts fram. Två av de hetaste budskapen verkar vara att mindre barngrupper på dagis i sjöstaden och fler färjor till Söder.

Okej.

Jag trodde att jag skulle rösta i Stockholms stad. Min röst ska påverka hela Stockholm under de kommande fyra åren. Att då rösta lägga på den som lovar flest färjor till Söder känns liksom lite väl, hm, begränsat? Jag läste en krönika i förra veckan där det diskuterades om Hammarby sjöstad var en sekt eller inte. Börjar fundera på om det kanske stämmer, vad jag förstår så tänker man i en sekt aldrig på sånt som händer utanför.

Jag är fortfarande osäker på vad jag ska rösta på, men det som avgör kommer inte att vara hur många färjor det går till Söder. Jag vill ha lyfta blickar, helhetsperspektiv och visioner! Och om man nu nödvändigtvis ska rösta efter förbättrade kommunikationer vill jag i alla fall ha en utbyggd Tvärbana till Slussen.

Kanske ska man strunta i ideologi, fakta och löften för att istället rösta helt på identifikation. I ett svagt ögonblick läste jag en artikel på alltomstockholm.se där olika lokalpolitiker fick frågor om Stockholms nöjesliv. De fick bland annat avsluta textraden "hang the DJ because the music they constantly play it says.......????" När jag läste första intervjun funderade jag på att rösta på den personen som faktiskt kunde texten. För då kände jag att jag skulle ha gillat den personen, i alla fall lite grand. Men ingen klarade det. Centerpartisten fuskade genom att googla. Vänsterpartisten frågade en kompis. Så jag kände ingen samhörighet med dem.

Å andra sidan inser jag att det kanske inte går att rösta efter vem som klarar textrader ur The Smiths låtar. Kanske bättre att trots allt välja efter färjor.

PS. Fortsättningen på textraden ur "Panic" sammanfattar ganska bra hur jag känner för årets valrörelse: "it says nothing to me about my life".

Med hösten kommer lusten..

..att blogga tillbaka. Fortsättning följer snart.