För snäll för Hollywood?

Vad händer om man är för snäll för att göra karriär i Hollywood? Fråga The Original Karate Kid - Ralph Macchio. Han vet. Mer av samma finns på funnyordie.com, min nya tidstjuv.

Wax On, F*ck Off with Ralph Macchio from Ralph Macchio

Dåliga poliser får inga munkar

På Rådhusets t-banestation har någon i rulltrappan satt fast klistermärken på nästan varje trappsteg. Det är kul av flera anledningar. Först för att texten på klistermärket faktiskt är rolig, då Rådhusets t-banestation ligger precis bredvid polishuset. Men också för att någon har orkat klistra märken på trappstegen i (antar jag)ett obevakat ögonblick. Det är liksom ett så...... gulligt sätt att protestera mot polisen. Eller kanske bara driva med polisen. Hur som helst kommer jag att sakna det när jag flyttar härifrån.

Idag är jag torsdagsavundsjuk på

Helena Lindblad, kritiker på DN. Helena Lindblad försörjer sig på att skriva om film och bara det är ett skäl i sig att vara avundsjuk. Jag har faktiskt aldrig tänkt särskilt mycket på Helena Lindblad innan jag läste dagens DN. Hon har liksom alltid funnits där, och jag har varken stört mig på henne eller uppskattat henne särskilt mycket.

Idag har hon en artikel som anknyter till Altargate, du vet, hela den där diskussionen om att det är fel att Victoria ska lämnas över av kungen istället för att, enligt svensk sed, gå fram till altaret i kyrkan tillsammans med sin blivande man. Det finns mycket att säga om det tydligen. Min ståndpunkt är nog att så länge jag och övriga medborgare bidrar med 10 miljoner kronor till ett bröllop vars funktion är att upprätthålla svenska traditioner förväntar jag mig också att det är vad som ska hända. Det går helt enkelt inte att låtsas att hennes bröllop är en privatsak, hur än vissa debattörer försöker.

I vilket fall som helst är Helenas artikel "Skyll inte på stjärnorna" i dagens DN ett försök att motbevisa argumentet att "Victoria inspireras av amerikanska filmer och teveserier" i sitt val att vilja låta pappa leda fram till altaret, vilket ju är en amerikansk (anglo-saxisk?) tradition. Helena är lite betänksam över detta och laddar därför dvd:n med "en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk "Mandomsprovet" till den moderna klassikern "Fyra bröllop och en begravning" .... och menar att "om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi alla anledning att vara oroliga för deras skull".

Hela tesen i artikeln är att i de filmer som Helena ha sett är det i Hollywood som de "subversiva traditionsbrotten sker", vilket betyder att brudar och brudgummar rymmer innan bröllopet, eller säger nej vid altaret, visar sig vara kära i någon annan etc. ). Och därmed är den svenska debatten fel, eftersom Hollywood inte är så traditionellt som det påstås.

Nu är det absolut inte innehållet i artikeln som jag är torsdagsavundsjuk på. Det är helt enkelt följande:

Helena har satt sig ned, valt ut ett antal filmer (inga teveserier, och med ett ganska smalt filmurval) och skrivit en - för att vara helt ärlig - tendentiös artikel utan att vara särskilt övertygande i sin tes. För detta får hon betalt. Och hon får arbeta på kultursidorna i Sveriges största dagstidning. Hon får betalt för att titta på film, skriva utan ansträngning, och för att kolla på "amerikanska" filmer (och sedan när blev Fyra bröllop och en begravning en amerikansk film??). Den som ändå hade ett lika enkelt jobb. Men det är klart, jag slipper bli sågad av surmagade bloggare. Fast om jag hade Helenas jobb hade jag nog kunnat stå ut med det.

Du vet att det är för länge sedan du bloggade när..

...du börjar skriva in mi.. i adressfältet och det som kommer upp inte är mikaelastaaf.blogspot.com utan mileycirus.com. Varför mileycirus dyker upp först har jag ingen som helst aning om, men att jag inte riktigt har någon lust att blogga är jag helt säker på.

Vi får se om jag rebotar bloggen på semestern.

Lundell och Odell

I torsdags såg framsidorna på DN:s kulturdel och ekonomidel exakt likadana ut. Mats Odell på ekonomidelen och Ulf Lundell på kulturdelen. Det roliga med bilderna bredvid varandra är att de är så lika. Trots att rubrikerna antyder att artiklarna har ganska olika perspektiv. Båda bilderna visar män på dryga 60 som allvarligt tittar in i kameran med nästan exakt samma uttryck i ansiktet. Bilderna är tagna från liknande vinkel, även om bilden på Ulf Lundell publiceras i mer närbild. Som sig bör, han är ju ändå rockidol, Odell endast grå minister. Förutom åldern har jag egentligen ingen aning om vad de bägge männen har gemensamt. Kristendomen förstås (antar jag, Odell vet jag inget om, men han är ju ändå kristdemokrat). Men kanske kunde Mats Odell ha blivit rockidol och Uffe ha blivit kommun- och finansmarknadsminister. Kanske kunde det ha blivit så, men så blev det inte. Undrar om någon av dem är ledsen för det.

Verklighetens folk

Hört från en av deltagarna i Top model 13 på Tv3 där alla tävlande är 1,73 eller kortare:

Real people are like.....short.

Äntligen upprättelse.

Lyxliv på Östermalm

I senaste Fokus citeras Arne Weise angående köpcentret Fältöversten på Östermalm:

Det är lyxigt och dyrt. Det gillar jag.

Nu får jag erkänna att det var två år sedan jag bodde vid Fältöversten. Men då bestod affärsutbudet av Lindex. Indiska. Åhléns hem. MQ. Sister och Brothers. Kanske inte vad jag skulle definiera som de mest exklusiva butikerna. Nu har Arne rätt i att köttdisken i Sabis vet hur man prissätter, men i övrigt känns det på något sätt lite torftigt att Arne Weise betraktar Sveriges absolut vanligaste kedjor som lyx. Fast samtidigt skönt att se att han är opåverkad av framgången. Undrar vad han tycker om NK?