Sjuka av jämställdhet?

Jag har bytt till SvD från DN. Jag har upptäckt två saker; 1. Svenskan är lika rojalistisk som Svensk Damtidning och 2. Jag retar mig på ledarsidan hela tiden. Men idag retar jag mig inte bara på ledarsidan, imorse blev jag genuint upprörd när jag läste Elise Claesons kolumn "En överdos av välfärd ger biverkningar".

I korthet går kolumnen ut på att vi trots att vi bor i världens mest utvecklade land mår jättedåligt, framför allt mår våra barn väldigt dåligt. "Världens friskaste barn mår sämst i världen", vilket stödjer sig på boken Välfärdslandets gåta av Frank Lindblad och Carl Lindgren. Författarna i boken talar tydligen (har inte läst den) om att vi har en massa förväntningar som ökat och inte möts i välfärdsstaten, och att vi mår dåligt av vår individfixering och behov av individuellt självförverkligande. Må vara hänt. Men i slutparagrafen kommer Elise till sin kärnåsikt:

Men de (författarna, min anmärkning) vågar inte skriva om hur genusutopier bidragit till vårt egotrippade singelsamhälle.

Mammans hälsa , inte pappans, är den viktigaste parametern för barns hälsa, sa Carl Lindgren oväntat vid bokpresentationen i ABF-huset.

Mår barnen dåligt för att världens mest jämställda mammor mår dåligt? Jämställdhetens biverkning? Kanske något att prata om på kvinnodagen den 8 mars.

Men hur hamnade vi här? Jämställdheten leder alltså till att kvinnorna mår dåligt och därmed mår barnen dåligt? Jag kanske har fått allt om bakfoten, men den forskning jag har sett visar ett kvinnor mår bättre i jämställda familjer. Det är väl bristen på jämställdhet, snarare än jämställdheten i sig som i så fall är problemet? Men att författarna till Välfärdslandets gåta inte skriver att jämställdheten är problemet, det är naturligtvis för att de inte vågar skriva det, enligt Elise Claeson. Det kan ju inte bero på att det inte är sant.

Suck. Jag märker att jag inte är upprörd längre. Jag är bara trött på att möta samma, totalt ogrundade åsikt gång på gång. Det kanske är något att tala om den 8 mars.