För ett tag sedan jag om "Pappan och havet" av Tove Jansson i bokklubben. Det är boken när Muminpappan får för sig att familjen måste flytta ut till en fyrö för att familjen ska gå uppleva lite äventyr. Egentligen är det bara ett sätt att bota sin livströtthet och depression. Mamman anpassar sig och säger okej, hon vet att det är vad som krävs om pappan och i slutändan familjen ska överleva. Hela historien slutar med att Muminmamman också drabbas av en depression, men den får andra uttryck. Hon planterar och målar. Och till slut måste de ta sig hem, annars funkar inte familjen. Utan mamman funkar ingenting.
Saken är den att Tove Jansson är en helt vansinnigt skicklig författare. Det finns ingen psykologisk utveckling hos en karaktär om man inte känner igen eller sympatiserar med. Det är oerhört lätt att lägga ett genusperspektiv på historien, där mamman i princip offrar sig för pappan, även om hon får sin vilja fram till slut. Och Tove skyggar inte för det, men samtidigt är det en djup sympati för varje karaktär som får mig att känna att det ligger något under det där. Det är inte ett genusperspektiv som ska läggas på Toves böcker, det är i den rätta meningen ett allmänmänskligt perspektiv. Som alltid, alltid har något att lära ut. Läs gärna om böckerna som vuxen. Jag lovar, de berättar mer om livet än vilken psykolog som helst. Om jag ville starta min egen terapeutiska inriktning skulle jag definitivt ha böckerna om Mumindalen som inspiration. Det man inte lär sig där finns ingen som helst anledning att kunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar