Jag har jobbat tre år på Uppsala universitet och pluggat där ett antal år innan dess. Väldigt ofta i olika diskussioner pratades det om "verkligheten" i motsats till det som hände på universitetet. Jag förstår ju känslan, som student är man på universitetet en ganska kort tid i livet och sedan går man vidare. Märkligare var det när personalen pratade på samma sätt. Menade de att deras arbetsplats inte var verklig? Inte en del av samhället till skillnad från andra arbetsplatser? Konsigt egentligen. Trots allt är det ju mycket av vår verklighet som faktiskt har sin grund i sånt som händer på universitet och högskolor.
Efter tre år på Saco har jag upplevt samma sak igen. Verkligheten är inte det som händer på Saco, centralorganisationen, verkligheten är det som händer på de 23 fackförbunden. Det är där medlemmarna finns. Ända tills du befinner dig på ett av förbunden. För då är verkligheten inte där, på kontoret i Stockholm, utan hos de fackligt förtroendevalda ute på arbetsplatserna. Och jag vet inte, men jag gissar att ute på arbetsplatserna tycker man inte att verkligheten finns i fackstyrelsen.
Jag undrar om det finns några som alltid känner att de är en del av verkligheten. Lärare, vårdpersonal och poliser ligger nära till hands. Men är det verkligen så? Skolan är ju i högsta grad en egen värld, inte mer en del av verkligheten än något annat. Eller är det en geografisk grej? Verkligheten finns alltid i Katrineholm eller i Partille, aldrig i huvudstaden? Jag tror inte det. Snarare är det nog så att verkligheten alltid är någon annanstans.
Hah, den konversationen har jag haft med kollegor många gånger... det händer ju då och då att man får just den reaktionen från en läsare. "Kom ut i verkligheten!" liksom. Jag blir alltid sugen på att fråga: Hur? Var finns den?
SvaraRadera