Det finns många saker jag gör då jag känner mig vuxen. När jag betalar mina räkningar. När jag diskar och gör i ordning i köket innan jag går och lägger mig. När jag bokar semesterresan fler månader i förväg.
Nu kommer det ultimata vuxenbeviset: lånelöftet. Jag har bott i andra hand och i studentlägenhet sedan jag flyttade hemifrån, men nu är det snart slut på det. Men det känns obehagligt att någon vill låna ut så mycket pengar till mig. Jag har två bekanta som för några år sedan sa. "Vi har bestämt oss för att inte låna, vi är för känsliga för det". Då tyckte jag att uttalandet präglades av en kombination av självkännedom, men också lite onödig rädsla.
Idag förstår jag precis hur de kände sig, för jag känner exakt likadant. Jag kanske inte är gjord av vilket virke det än nu är, som gör att man vågar låna. Och betyder det att jag inte är vuxen? Eller bara att jag inte är vuxen uppgiften? Kanske är jag faktiskt vuxen på riktigt, för det måste ju vara en normal, rationell vuxenkänsla att tveka inför att ta gigantiska lån som varar resten av livet.
Jodå, jag hade den känslan, jag också... det känns fortfarande bisarrt att se skulden i på meddelandena från banken. Men sen vänjer man sig. Oron för att inte ha en bostad är trots allt värre.
SvaraRaderaJa, det är förstås sant. Och jag insåg precis att det inte är så långt till slutet av oktober och att det var bäst att sätta lite fart om jag inte ska bli utan tak över huvudet. Eller rättare sagt om inte mina grejer ska bli utan tak över huvudet, jag är ganska säker på att det finns diverse soffor och extrasängar i stan som tar emot mig om det krävs.
SvaraRadera