Tantvarning?

Gick in på Coop för att handla mjölk och kom ut med Sju sorters kakor. Jag som aldrig har bakat en kaka i hela mitt liv förutom pepparkakor och kladdkaka. Tantvarning eller utveckling? Ingen aning.

Dag 1: Bästa boken jag läste förra året

Aargh, jag har redan tokångest och det är bara dag 1 av mitt 30 Days of Books-projekt. Vilken var egentligen den bästa boken jag läste under 2010? 2010 var inte mitt bästa läsår, även om jag kom igång ganska mycket under slutet av året.

Jag skulle kunna välja To kill a mockingbird av Harper Lee som jag äntligen läste samma år som den fyllde 50. För det var ju faktiskt precis så bra som alla hade sagt. Det fanns så mycket att tycka om; språket, de fenomenala beskrivningarna av ett rasistiskt samhälle och den enorma utsatthet svarta i den amerikanska södern hade. Eller det fina porträttet av Atticus Finch, rättskaffens man som gör gott för att det är rätt. Dessutom var framsidan en av årets finaste.

Men det är ändå inte den boken som gjorde störst intryck under förra året, som var den största läsupplevelsen. Det var Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Det är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan, som jag läste för tre-fyra år sedan. Precis som Flickan är Glitterscenen verkligen inte lättläst - Monika Fagerholm skriver i någon sorts cirklar, eller snarare känns det som att gå i en labyrint där man hittar ledtrådar hela tiden. Hon rör sig hela tiden mellan olika tidsepoker och berättar ur olika personers perspektiv. Allting är lite magiskt och trolskt - men samtidigt väldigt vardagsnära och självklart. Man vet inte riktigt vad som verkligen har hänt eller vad som är fantasi - och samtidigt accepterar man allt som fullständigt självklart.

Jag märker att det blir väldigt abstrakt när jag försöker beskriva det, men handlingen är inte det som stannar kvar, även om den är spännande - vad hände egentligen med den amerikanska flickan, varför dog hon? Kriminalhistorien i botten visar sig genom lager på lager av olika berättelser om karaktärernas liv och känslor, och det lilla samhälle i norra Sverige där boken utspelar sig.

Jag är inte så nöjd med min beskrivning här - men desto mer nöjd med valet av bästa bok jag läste under 2010. Den gick rakt in i mig - inte enkelt, utan efter lite ansträngning - och stannade kvar. Precis som en bra bok ska göra.

Imorgon blir det en bok jag har läst mer än tre gånger.

Bokutmaning ger blogglust

Karin skriver om sitt senaste projekt som hon har fått från Bokhora, som dom fått från Bookbirds, ja du fattar; 30 Days of Books. Det innebär att under 30 dagar skriva om böcker enligt listan nedan. Jag får redan ångestsvettningar av dag 30, men det ska bli kul att försöka.

Day 01 – Best book you read last year


Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times


Day 03 – Your favorite series


Day 04 – Favorite book of your favorite series


Day 05 – A book that makes you happy


Day 06 – A book that makes you sad


Day 07 – Most underrated book


Day 08 – Most overrated book


Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving


Day 10 – Favorite classic book


Day 11 – A book you hated


Day 12 – A book you used to love but don’t anymore


Day 13 – Your favorite writer


Day 14 – Favorite book of your favorite writer


Day 15 – Favorite male character


Day 16 – Favorite female character


Day 17 – Favorite quote from your favorite book


Day 18 – A book that disappointed you


Day 19 – Favorite book turned into a movie


Day 20 – Favorite romance book


Day 21 – Favorite book from your childhood


Day 22 – Favorite book you own


Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t


Day 24 – A book that you wish more people would’ve read


Day 25 – A character who you can relate to the most


Day 26 – A book that changed your opinion about something


Day 27 – The most surprising plot twist or ending


Day 28 – Favorite title


Day 29 – A book everyone hated but you liked


Day 30 – Your favorite book of all time

Enda sättet att vara helt säker

Missuppfattning

"Alla vill åt min man" säger Peter Jihdes fru Karin enligt Aftonbladet i tidningen Mama.

Nej, Karin. Det Vill Alla Verkligen Inte.

PS. Jag vet att det hon egentligen säger är att det ibland i mindre städer känns som om alla vill åt hennes man. Men jag lovar, det vill inte alla i mindre städer heller. Inte ens ibland.

Priset på mig själv

Så har jag betalat årets räkning för rätten till mitt namn. Eller i alla fall rätten till domänen mikaelastaaf.se. Strax under 300 kronor om året kostar det. Hittills har jag inte utnyttjat min domän. Den bara ligger där och väntar. Onödigt att betala för något man inte utnyttjar, skulle nog en och annan Plus-fantast säga. Och det kan väl stämma. För de pengar jag hittills lagt på mitt namn hade jag kunnat dricka 33 latte, köpa 11 amerikanska Vogue eller hela bokpaketet Sveriges statsministrar på Adlibris.

Men någongång, ja någon gång, kommer jag att använda mitt eget namn. Och fram tills dess kan i alla fall ingen annan göra det. Det finns faktiskt två andra Mikaela Staaf i Världen som skulle kunna göra anspråk på min domän. Då är 300 ett lågt pris att betala för rätten till mig själv.

Elevrådsordförande goes riksdagsledamot

Från min sjukdomssäng pausar jag från dvd-boxarna för att titta på när Sverigedemokraterna presenterar sin skuggbudget. Och allt bara känns så fel. Och nej, jag menar inte deras åsikter, som jag aldrig kommer att dela, jag menar hela deras framträdande. Johnny Skalin, som framträder, känns mest som en elevrådsordförande från gymnasiet som har råkat hamna fel. Han är osäker, hakar upp sig lite på orden, pratar långsamt, kan inte svara på frågorna, i alla fall inte särskilt uttömmande. Hans upprepar ofta att "ni kan få titta på det efter presskonferensen, då finns alla våra bilagor tillgängliga". Hela stämningen på presskonferensen är väldigt stillsam. Journalisterna ställer frågor, visserligen ganska vassa ibland, men i väldigt mjuk och försiktig ton. Ingen skjutjärnsjournalistik så långt örat hör.

Och jag förstår dem. För hur ska man kunna grilla den där lilla killen som står där och bara känns så fel? Den spontana känslan är att man vill leda ut honom därifrån och lämna honom i fred. Däri ligger dessutom faran. För hur pressar man någon när varje följdfråga känns som ett mindre övergrepp? Det är svårt, mycket svårt. Ändå måste det gå. Annars kommer den lilla felplacerade elevrådskillen ofelbart att förvandlas från politisk pinsamhet till politisk framgång. Och nej, det är inte acceptabelt någonstans.

Mer och mindre i valrörelsen

I valrörelsen vill jag ha mindre (helst inget alls) prat om

1. fastighetsskatten

2. huruvida alliansen eller de rödgröna är mest överens på justitieområdet

3. Stefan Holm som idrottsminister.

Däremot vill jag gärna vilja höra mer om

1. integritetsfrågor

2. andra jämställdhetsfrågor än individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till börsstyrelser

3. någon sorts vision om vilket samhälle politikerna faktiskt vill leva i.

Lokala valkval

Fem dagar kvar till val. Och jag har fortfarande inte riktigt bestämt. Det börjar väl landa på riksdagsnivå. Men lokalvalen återstår. Jag bor numera i Hammarby sjöstad och röstar därmed i någon sorts södervalkrets i Stockholm. I Hammarby sjöstad sitter det affischer där de lokala frågorna lyfts fram. Två av de hetaste budskapen verkar vara att mindre barngrupper på dagis i sjöstaden och fler färjor till Söder.

Okej.

Jag trodde att jag skulle rösta i Stockholms stad. Min röst ska påverka hela Stockholm under de kommande fyra åren. Att då rösta lägga på den som lovar flest färjor till Söder känns liksom lite väl, hm, begränsat? Jag läste en krönika i förra veckan där det diskuterades om Hammarby sjöstad var en sekt eller inte. Börjar fundera på om det kanske stämmer, vad jag förstår så tänker man i en sekt aldrig på sånt som händer utanför.

Jag är fortfarande osäker på vad jag ska rösta på, men det som avgör kommer inte att vara hur många färjor det går till Söder. Jag vill ha lyfta blickar, helhetsperspektiv och visioner! Och om man nu nödvändigtvis ska rösta efter förbättrade kommunikationer vill jag i alla fall ha en utbyggd Tvärbana till Slussen.

Kanske ska man strunta i ideologi, fakta och löften för att istället rösta helt på identifikation. I ett svagt ögonblick läste jag en artikel på alltomstockholm.se där olika lokalpolitiker fick frågor om Stockholms nöjesliv. De fick bland annat avsluta textraden "hang the DJ because the music they constantly play it says.......????" När jag läste första intervjun funderade jag på att rösta på den personen som faktiskt kunde texten. För då kände jag att jag skulle ha gillat den personen, i alla fall lite grand. Men ingen klarade det. Centerpartisten fuskade genom att googla. Vänsterpartisten frågade en kompis. Så jag kände ingen samhörighet med dem.

Å andra sidan inser jag att det kanske inte går att rösta efter vem som klarar textrader ur The Smiths låtar. Kanske bättre att trots allt välja efter färjor.

PS. Fortsättningen på textraden ur "Panic" sammanfattar ganska bra hur jag känner för årets valrörelse: "it says nothing to me about my life".

Med hösten kommer lusten..

..att blogga tillbaka. Fortsättning följer snart.

För snäll för Hollywood?

Vad händer om man är för snäll för att göra karriär i Hollywood? Fråga The Original Karate Kid - Ralph Macchio. Han vet. Mer av samma finns på funnyordie.com, min nya tidstjuv.

Wax On, F*ck Off with Ralph Macchio from Ralph Macchio

Dåliga poliser får inga munkar

På Rådhusets t-banestation har någon i rulltrappan satt fast klistermärken på nästan varje trappsteg. Det är kul av flera anledningar. Först för att texten på klistermärket faktiskt är rolig, då Rådhusets t-banestation ligger precis bredvid polishuset. Men också för att någon har orkat klistra märken på trappstegen i (antar jag)ett obevakat ögonblick. Det är liksom ett så...... gulligt sätt att protestera mot polisen. Eller kanske bara driva med polisen. Hur som helst kommer jag att sakna det när jag flyttar härifrån.

Idag är jag torsdagsavundsjuk på

Helena Lindblad, kritiker på DN. Helena Lindblad försörjer sig på att skriva om film och bara det är ett skäl i sig att vara avundsjuk. Jag har faktiskt aldrig tänkt särskilt mycket på Helena Lindblad innan jag läste dagens DN. Hon har liksom alltid funnits där, och jag har varken stört mig på henne eller uppskattat henne särskilt mycket.

Idag har hon en artikel som anknyter till Altargate, du vet, hela den där diskussionen om att det är fel att Victoria ska lämnas över av kungen istället för att, enligt svensk sed, gå fram till altaret i kyrkan tillsammans med sin blivande man. Det finns mycket att säga om det tydligen. Min ståndpunkt är nog att så länge jag och övriga medborgare bidrar med 10 miljoner kronor till ett bröllop vars funktion är att upprätthålla svenska traditioner förväntar jag mig också att det är vad som ska hända. Det går helt enkelt inte att låtsas att hennes bröllop är en privatsak, hur än vissa debattörer försöker.

I vilket fall som helst är Helenas artikel "Skyll inte på stjärnorna" i dagens DN ett försök att motbevisa argumentet att "Victoria inspireras av amerikanska filmer och teveserier" i sitt val att vilja låta pappa leda fram till altaret, vilket ju är en amerikansk (anglo-saxisk?) tradition. Helena är lite betänksam över detta och laddar därför dvd:n med "en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk "Mandomsprovet" till den moderna klassikern "Fyra bröllop och en begravning" .... och menar att "om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi alla anledning att vara oroliga för deras skull".

Hela tesen i artikeln är att i de filmer som Helena ha sett är det i Hollywood som de "subversiva traditionsbrotten sker", vilket betyder att brudar och brudgummar rymmer innan bröllopet, eller säger nej vid altaret, visar sig vara kära i någon annan etc. ). Och därmed är den svenska debatten fel, eftersom Hollywood inte är så traditionellt som det påstås.

Nu är det absolut inte innehållet i artikeln som jag är torsdagsavundsjuk på. Det är helt enkelt följande:

Helena har satt sig ned, valt ut ett antal filmer (inga teveserier, och med ett ganska smalt filmurval) och skrivit en - för att vara helt ärlig - tendentiös artikel utan att vara särskilt övertygande i sin tes. För detta får hon betalt. Och hon får arbeta på kultursidorna i Sveriges största dagstidning. Hon får betalt för att titta på film, skriva utan ansträngning, och för att kolla på "amerikanska" filmer (och sedan när blev Fyra bröllop och en begravning en amerikansk film??). Den som ändå hade ett lika enkelt jobb. Men det är klart, jag slipper bli sågad av surmagade bloggare. Fast om jag hade Helenas jobb hade jag nog kunnat stå ut med det.

Du vet att det är för länge sedan du bloggade när..

...du börjar skriva in mi.. i adressfältet och det som kommer upp inte är mikaelastaaf.blogspot.com utan mileycirus.com. Varför mileycirus dyker upp först har jag ingen som helst aning om, men att jag inte riktigt har någon lust att blogga är jag helt säker på.

Vi får se om jag rebotar bloggen på semestern.

Lundell och Odell

I torsdags såg framsidorna på DN:s kulturdel och ekonomidel exakt likadana ut. Mats Odell på ekonomidelen och Ulf Lundell på kulturdelen. Det roliga med bilderna bredvid varandra är att de är så lika. Trots att rubrikerna antyder att artiklarna har ganska olika perspektiv. Båda bilderna visar män på dryga 60 som allvarligt tittar in i kameran med nästan exakt samma uttryck i ansiktet. Bilderna är tagna från liknande vinkel, även om bilden på Ulf Lundell publiceras i mer närbild. Som sig bör, han är ju ändå rockidol, Odell endast grå minister. Förutom åldern har jag egentligen ingen aning om vad de bägge männen har gemensamt. Kristendomen förstås (antar jag, Odell vet jag inget om, men han är ju ändå kristdemokrat). Men kanske kunde Mats Odell ha blivit rockidol och Uffe ha blivit kommun- och finansmarknadsminister. Kanske kunde det ha blivit så, men så blev det inte. Undrar om någon av dem är ledsen för det.

Verklighetens folk

Hört från en av deltagarna i Top model 13 på Tv3 där alla tävlande är 1,73 eller kortare:

Real people are like.....short.

Äntligen upprättelse.

Lyxliv på Östermalm

I senaste Fokus citeras Arne Weise angående köpcentret Fältöversten på Östermalm:

Det är lyxigt och dyrt. Det gillar jag.

Nu får jag erkänna att det var två år sedan jag bodde vid Fältöversten. Men då bestod affärsutbudet av Lindex. Indiska. Åhléns hem. MQ. Sister och Brothers. Kanske inte vad jag skulle definiera som de mest exklusiva butikerna. Nu har Arne rätt i att köttdisken i Sabis vet hur man prissätter, men i övrigt känns det på något sätt lite torftigt att Arne Weise betraktar Sveriges absolut vanligaste kedjor som lyx. Fast samtidigt skönt att se att han är opåverkad av framgången. Undrar vad han tycker om NK?

Det är jobbigt att tänka i flera led

Jag fyllde i en enkätundersökning på en webbsida, jag tror att jag kom in på den via sf.se. Det var en typisk kartläggning av konsumentvanor, där man bland annat skulle svara på vad man planerade att köpa inom tre månader. Ni vet typiskt, vitvaror, resor, musik etc. Ett av alternativen var matvaror. Och ett av alternativen var "inget av ovanstående". Eehm. Man kunde alltså på allvar svara att man inte planerade att köpa några matvaror under de närmaste tre månaderna.

Jag undrar hur den som konstruerade enkäten tänkte. "Hmm, det kanske finns någon som svarar på enkäten som är helt självförsörjande på livsmedel, det är bäst att vi tar med det alternativet".

But why?

Enligt en artikeln i Aftonbladet öppnar Benny Andersson för ett återförenande av ABBA. Nog för att A-bladet inte är den mest pålitliga källan till information, men i alla fall. Förstår inte karln att anledningen till att han fortsätter att tjäna så mycket pengar på ABBA är att vi slipper se en tafflig återförening med röster som för länge sedan borde ha tystnat?

Och inte behöver han pengarna heller. Obegripligt är ordet.

Uppdaterat:: Och det var kanske bara ett skämt enligt en annan artikel i Aftonbladet. Fast även den artikeln är något oklar. Obegripligt var ordet.

Laga pölsa kan du i alla fall

I trailern till veckans Babel samtalar Daniel Sjölin med författaren Torgny Lindgren:

Daniel frågar: Du har ju skrivit i 45 år, vad skulle du säga att du har lärt dig?

Torgny svarar: Jag har inte lärt mig någonting, än.

Men se Torgny, där ljög du. För om det är någonting som du faktiskt måste har lärt dig, så är det att laga pölsa. I boken Pölsan beskriver Torgny Lindgren processen med att laga olika varianter på specialiteten från norr så vällustigt att vegetarianen M "visserligen har varit vegetarian i 15 år, men det vattnade sig i munnen på mig när jag läste beskrivningarna".

Och i en intervju i Aftonbladet innan Pölsan publicerades bekräftar han:

Min nästa bok ska handla om pölsa. Det är dags att göra upp räkningen med denna maträtt. Folk vet ju inte hur man gör. Det finns tusen olika recept – en burträskare gör si och en Norsjöbo gör så. Och så har vi dessa falska pölsfabrikanter som bedriver ett slags kätteri. Jag ska via en roman söka mig fram till den slutgiltiga pölsan. Vänta och se!

Och det lyckas han med. Men inte bara det. Pölsan är en fin beskrivning av ett Sverige som i alla fall jag inte besöker särskilt ofta, eller kanske ett Sverige från en svunnen tid. Dessutom är det en fin skildring av en person som blir yngre och yngre på sin ålderdom. Allt beskrivet med en sorts torr, men ändå absurd humor, som också präglar intervjun i Aftonbladet. Läs den förresten och fortsätt med Pölsan av bara farten. För Torgny Lindgren kan mer än bara pölsa, han kan skriva böcker också.