Kent är inte längre med mig

Lyssnar på nya Kentlåten, Töntarna, på Spotify. Jag har varit ett troget fan sedan 1995. Med troget menar jag att jag har köpt nästan alla skivor -t.o.m. Isola på engelska. (Däremot har jag aldrig varit ett av deras totalfanatiska fans - jag tror att människor med humor aldrig kan vara totalfanatiker). Förra skivan tyckte jag var helt okej. Men plötsligt orkar jag inte längre. Det är inte för att låten har en ganska töntig synthproduktion. Det är inte för att textraden "häng dom högt" upprepas i oändlighet. Nej, det är Rösten, Jocke Bergs röst.

På de första skivorna med Kent ARTIKULERADE Jocke, varje ord uttalades som om han vore en gammaldags teaterskådespelare. På tredje skivan, Isola, var plötsligt artikulationen borta och ersatt av ett mumlande som höll i sig i två skivor till. Artikulerandet smög sig in igen på senaste skivan. Och nu är ARTIKULERANDET tillbaka på den nya låten. Och plötsligt står jag inte ut längre. Tyvärr. Det går inte längre. Det funkade när det blåste på månen, eller när han inte fick på sig sina blåjeans, men det funkar inte när han vill hänga dom högt och långsamt.

Och det är med lite sorg jag får konstatera att Kent inte längre är med mig.

Kent – Töntarna

Och om man inte har Spotify finns den på youtube:

När det blåser på månen

Jag är gammalt Kent-fan. Jag sympatiserar verkligen med Kent-fansen som säger att "jag laddar ned all annan musik än Kent - den köper jag". Jag laddar inte ned musik olagligt - men jag förstår känslan av att verkligen vilja gynna sin favorit.

Min kompis F brukar alltid hävda att det är första skivan - Kent - som är den bästa. Länge tyckte jag att han hade helt fel - vilket även Kent själva tyckte: " den som tycker att vår första skiva är bäst är dum i huvudet" eller nåt liknande minns jag att Jocke Berg sa i en intervju. Och han har rätt - första skivan är verkligen inte deras bästa skiva. Vissa låtar (som "Jag vill inte vara rädd") är direkt pinsamma. Men. Trots allt. En av deras allra bästa låtar var faktiskt deras första singel.

Visserligen skulle det dröja tills 2002 innan Jocke Berg fick en för bästa texter, men det är inte många av Kents låtar som slår träffsäkerheten i tonårsångesten i debutsingeln "När det blåser på månen". Texten funkar inte riktigt ensamt, man måste höra Jockes röst kvida "och du ska ta mig härifrån, NU när det blåser på månen". I en enkel refräng ("är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam") fångas all tonårsångest du någonsin har känt. Eller all 33-årig ångest du någonsin har känt, för den delen.

Kostymen den skaver och jag har inte duschat
idag är igår och idag ska jag sitta kvar
Jag fuskade med mina svar
Den svarta kostymen ska av
Kostymen är inte jag Kostymen är inte jag
är jag en Astronaut? är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut? är jag så ensam?

Klänningen skaver och du
den skyler knappt barmen
Idag är igår och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut...

Tyvärr finns det ingen bra video på Youtube, så det bäst är att sluta ögonen och lyssna.



Det vore jättetrist att säga att Kent aldrig har blivit bättre än sin debutsingel. Som tur är har de faktiskt blivit det. "Innan allting tar slut" från Isola 1998 fångar relationsångesten vi över 30 har/har haft/kommer att få. Ännu bättre än tonårsångesten i "När det blåser på månen". Och det räcker. Kent har alltid varit irriterande pretentiösa. Men om jag hade gjort två i princip perfekta låtar skulle jag vara nöjd. Eller ja, ganska perfekta texter i alla fall. Synd bara att den senaste riktigt bra texten kom 1998.