Jag älskar Johan Croneman

Eller nej. Det är klart att jag inte gör. Jag känner inte honom och han måste vara minst 55. Men jag älskar hans tv-krönikor i DN. Det finns ingen som formulerar sig så giftigt som han - och ändå är han aldrig elak utan orsak. Han sätter fingret på de svaga punkterna i dokumentärer och han är en av få kritiker som faktiskt kan recensera skådespeleri - eftersom han kan skriva beskrivande texter.
Och som JC skriver! Alltid så himla bra! Ibland tokhyllar han något - men alltid med självdistans och en ironisk blinkning till läsarna, som när han hyllar Hasse Ekmans film "Kungliga patrasket" från 1945:

Det första ord jag tänker på är: espri. Det beror givetvis delvis på att jag är en kultur­snobb, på den fina morgontidningen, som på detta sätt (och alltid) vill, och försöker, fjärma mig från min läsekrets.

Det som fick mig att återupptäcka JC (av någon anledning har jag inte läst honom på ett tag) var hans krönika om Hannes Råstams del 3 i dokumentären om Thomas Quick, som sändes för några veckor sedan (finns på SVT Play). Jag såg den och störde mig något oerhört på att den skulle "avslöja helt nya uppgifter om fallet Thomas Quick". Men för oss som har sett program 1 & 2 framkom inget nytt överhuvudtaget. Ja, han hade hittat ytterligare en expert som kunde vittna om att de psykologer som haft hand om Thomas Quick var lite för förtjusta i teorin om multipla personligheter, men det gav liksom inget ny information.

Och jag störde mig också på att det inte någonstans i de tre programmen nämndes att Thomas Quick faktiskt begått flera våldsamma övergrepp på pojkar - något som tidigare har skildrats t.ex. i P3 dokumentär om fallet. Jag satt hela tiden och kände mig lite lurad, lite manipulerad, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det kan såklart JC:

Och nu river Hannes Råstam upp hela nystanet. Det är djävulskt skickligt gjort! Och man kan bara tro honom, hela tiden, särskilt när åklagare, polis, förhörsledare, läkare, terapeuter, domstolar och advokater, exakt alla, ser ut att vara a) mindre begåvade b) konspiratoriskt lagda av naturen c) döljer avgörande fakta. Alla luras – utom Quick. Det är något lurt i allt detta. Hoppas Hannes Råstam får ordning på det

Att Johan Croneman får ordning på det behöver jag inte ens kommentera. Nu kanske någon tror att jag är ironisk i min JC-dyrkan, eftersom jag ibland har en viss tendens till ironi. Men icke. Inte alls. Jag menar vartenda ord. Sätt igång och läs honom om du inte tror mig.

Jag orkar inte blogga

Tillbaka när lusten återvänder.

Veckans konstigaste profilprodukt

Jag var och handlade och hittade veckans konstigaste profilprodukt. Hanna Montana-näsdukar. Vilket pr-geni tänkte ut det? Näsdukar använder man ju för att, eehm, snyta sig i och kastar sedan bort. Varför Disney tilltalas av tanken på att barn över hela världen snyter sig i Hanna Montana förstår jag faktiskt inte. Inte alls.

10 irritationsmoment som blir 10 ggr större när jag är sjuk

- att damen före mig i kassan köper ungefär 1000 saker och samtliga har streckkoden riktade åt fel håll

- att kvinnan efter föregående dam får ett utbrott och skäller ut kassörskan för att hennes vagn inte går att rulla på rätt sätt. Hallå, snacka med kundtjänst eller håll tyst!

- att min lägenhet fortfarande är inplastad efter mer än tre månader och att så mörk att blommorna i lägenheten börjar dö

- att hon som spelar Sarah Connor i Terminator: The Sarah Connor Chronicles är typ 5 år äldre än killen som spelar hennes son

- att behållaren för plast alltid är full på återvinningsstället

- att det inte finns något på tv som går att titta på före kl 14.oo på dagen

- att "ingen" ringt på hela dagen

- att min mamma ringt och frågat hur jag mår

- att den medelålders mannen före mig i kön på Buylando krävde att få se alla de senaste köpfilmerna som kommit in och frågade "den där, vad handlar den om?" om minst 10 filmer när samtliga var slut eller bara fanns på blue-ray. Internet, någon?

- att jag bara var bakom mannen i kön på Buylando eftersom jag hade lämnat tillbaka filmer och larmet pep när jag skulle gå ut. Och sedan när jag försökte igen pep det inte.

- att byggjobbarna som renoverar fasaden vrålar till varandra över gården och att fönstren inte är treglasfönster.

Ungmoderaterna från 80-talet är tillbaka

När jag växte upp på 80-talet sprang det massor med lillgamla ungmoderater överallt. För att dölja att de var lillgamla hade de fester där de bjöd folk på sprit, mot att man tecknade ett medlemskap i MUF. Du kan säkert se dem framför dig, välkammade, oftast blonda killar i skjorta och glasögon. Många var ju väldigt duktiga, men de hade ett fruktansvärt irriterande lillgammalt sätt att tala som gjorde att man antingen ville slå dem eller bara springa därifrån.

Jag har inte träffat på några sådana på mycket länge, inte förrän idag när Eva tipsade mig om att Anton Abele kandiderar till riksdagen. Alla vet väl vem Anton är, han startade en facebookgrupp om att stoppa gatuvåldet och fick MTV-pris. Nu ska han kandidera för moderaterna i riksdagen och spelar därför in filmer på You tube.

Och tänk, den lillgamla moderaten från 80-talet är tillbaka. Jag vet inte vem han ska tilltala, ungdomarna? Det är lätt att bli elak, Anton engagerar sig ju och kandiderar, vilket jag tycker att man ska göra. Om han gjorde det ensam och spontant skulle jag tycka att det var ganska charmigt. Men nu känns det som om hela moderata partiet backar upp honom, och ändå är det ingen som kan få bort hans lillgamla approach. Fast andra kanske gillar den? Själv får jag, tyvärr, rysningar.

Såhär ser det ut när Anton lanserar sin kampanj på INTERNET. Tyvärr kan man inte bädda in filmen, men följ länken, det är det värt:

Åren går

Mångsysslaren Viggo Mortensen fyller 51 idag. När Viggo var Aragorn i början på 2000-talet gick det en skiljelinje rakt igenom den kvinnliga publiken; det var vi som gillade Viggos Aragorn och dom som gillade Orlando Blooms Legolas. Ofta hade det med åldern att göra, vi som var 25 och uppåt tenderade att föredra Viggo som då var dryga 40. Då kändes han inte gammal, även om han då var lika många år äldre än jag som han är nu. Men det är något magiskt med 50-strecket, jag kan inte låta bli att tänka på den där affischen hemma hos farmorsgenerationen, den av livets trappa där trappan vände neråt efter 50. Plötsligt känns Viggo lite... äldre. Men hans Aragorn består. Grattis, Viggo.

Oglammigt värre

Jag prenumererar både på Elle och Elle Interiör. Båda tidningarna, kanske framför allt Interiör, har ganska höga ambitioner att vara lyxiga och glammiga. De lyckas också ganska bra. Men för något år sedan blev förlaget bakom Elle i Sverige uppköpt av Allers förlag. När jag tänker på Allers tänker jag stickbeskrivningar, syltrecept och romantiska följetonger. Trevligt om man är på rätt humör, men inte särskilt glammigt. Och idag kom ett nytt nummer av Elle Interiör. I ett otroligt trist kuvert. Så långt från glammigt det bara går.

Vem är det som ansvarar för marknadsföringen på Allers förlag? Fattar den personen ingenting av vilka kunder man vänder sig till? Elle är vardagsglamour. Brunt kuvert är vardag.

Ps. De olika webbplatserna illustrerar skillnaderna ganska tydligt. ds.