Can I borrow some ambition?

Nu är jag inne på sista arbetsveckan på jobbet. Jag har märkt att det finns två grupper av människor när man är på väg att sluta ett jobb; de som struntar man i allt och de som blir helt tokstressade av att försöka hinna klart allting. Föga förvånande tillhör jag den senare gruppen. Därför sitter jag på jobbet en söndag.

Det skulle vara helt okej om inte det var sommartid och jag missade en timme, så jag kom i säng halv fyra. Min plan på en supereffektiv söndag känns inte riktigt lika genomförbar igår som idag. Jag sitter redan och väntar på att M ska komma och rädda mig med en fikapaus.

Det är lättare att vara ambitiös i teorin än i praktiken.

Nya och gamla sanningar

Ibland känns det som om jag inte riktigt hänger med. Den känslan drabbar väl alla över 20, men kanske ännu mer ju äldre man blir. Jag twittrar inte, startade bloggen typ sju år efter alla andra och gjorde mitt första köp från ITunes Store i förra veckan (och ja, jag kan ärligt säga att jag aldrig har laddad ned en enda låt). Men så kom jag på att det mest konstanta jag har haft i vuxen ålder är min e-postadress (sedan 1998), tätt följd av mitt mobilnummer (1999). Plötsligt kände jag mig inte sådär väldigt ute längre.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott på 11 ställen i tre månader eller längre. Eftersom det är 13 år sedan jag flyttade första gången, betyder det att jag snittar ett drygt år på varje ställe. Då är det kanske inte så konstigt att jag håller fast vid samma mobilnummer och samma gamla hotmailadress. Mobiltelefonnummer och e-postadresser uppfattas ofta som mer flyktiga än sina fasta motsvarigheter. För mig är det tvärtom. Så jag kanske är ett barn av min tid trots allt.

Queen of the day

är jag idag. Nytt jobb är klart och jag är så himla glad. Det går inte att beskriva hur skönt det känns. Så jag låter bli.

Biovecka

Biohelgen blev en biovecka. Jag minns inte när jag senast såg tre nya filmer på en vecka. Det har nog faktiskt aldrig hänt. Kvällens film var "En shopaholics bekännelser". Den bygger på en bok av Sophie Kinsella, som jag faktiskt har läst, men inte minns ett ord av. Svenska recensenter har tävlat om att tala om hur dålig den är, och när inte ens Aftonbladets Klick gillar den vet man att det är riktigt illa.

Kanske var det därför jag ändå hade ganska roligt. Chicflics ska ses i en fullsatt biosalong med en massa tonåringar som applåderar när filmen är slut och som gapskrattar när hjältinnan dansar fånigt. Då spelar det liksom ingen roll att filmen EGENTLIGEN inte är rolig, det blir kul ändå. Det kan ju ha hjälpt till att jag drack två öl innan bion, men vet aldrig.

Fortfarande inte den braiga romantiska komedi jag längtar efter, men en helt okej kväll.

Torsdagsavundsjuk

är jag idag på alla som har biljett till Antony and the Johnsons på Cirkus ikväll. Jag har sett dem två gånger och båda gångerna var fantastiskt bra på olika sätt. Lite känsla för hur det kan vara:

Nyhet i köket

Min julklapp från jobbet var ett sådant där presentkort som man fick använda för att välja saker själv från en webbplats. Mest mat, men också köksgrejor. Jag valde en gjutjärnspanna som jag packade upp för ett par dagar sedan. Den är väldigt fin, men jag blev genast påmind om varför jag har vissa problem med gjutjärnssaker.

1. Jag orkar knappt lyfta den
2. Man får inte diska den med diskmedel. Det är äckligt.

Lösningen på första problemet är ju ganska enkel, jag behöver ändå bli starkare, och det kanske blir lättare att träna nu när jag har ett tydligt mål. Men lösningen på andra problemet har jag inte. Blir det verkligen rent när man bara får använda vatten? Och även om det blir rent, hur ska jag få mig själv att tro på att det verkligen blir det?

Biohelg

Watchmen vs Dumpa honom! (He's just not that into you).

Watchmen 1, Dumpa honom 0.

När kommer egentligen nästa bra romantiska komedi?

På tal om kungliga förlovningar

Det verkar som om alla har en åsikt. Dessutom en aktiv åsikt. Republikanska föreningen får fler medlemmar, rojalistiska föreningen får fler medlemmar.

Jag känner mig mest likgiltig. Var kommer allt detta engagemang ifrån?

Torsdagsavundsjuk

Idag är jag torsdagsavundsjuk på Maciej Zaremba. Just nu i DN med reportageserien I Väntan på Sverige. När jag var yngre och ville bli journalist/skribent/författare var det just sådana texter jag tänkte mig att jag skulle skriva. Långa reportage, om aktuella frågor där man både får gå på djupet och får tänka och filosofera själv.

Jag håller inte alltid med honom, men jag tycker alltid att det är intressant och spännande att läsa hans reportage eftersom jag nästan garanterat vet att jag kommer att tänka någon ny tanke efter att jag har gjort det. Ny tanke för mig alltså, inte ny tanke för mänskligheten.

Realistiska Barbie

Idag har jag och Eva på Tekniska muséet som dagen till ära hade fri entré för tjejer. Jätteskoj museum som jag aldrig hade varit på förut. Under en utställning om kvinnliga uppfinnare konstaterade vi två saker; sjuksköterskor och läkare är tydligen mer uppfinningsrika än andra. Och tjejdockor är mer realistiska än killdockor, i alla fall enligt texten i den delen av utställningen som skulle förklara genusskilladerna:

Dockor som föreställer män har ofta stora muskler, vapen och teknik inbyggda i kroppen. Dockor som föreställer kvinnor är mer verklighetstrogna. Oftast liknar leksaker för flickor något som finns i verkligheten. Leksaker för pojkar har mer med det overkliga att göra, men fantasin.

Jag förstår ju kanske vad man menar, men roligt nog illustrerades texten men en monter där Barbie och GI Joe fanns med. Och jag lovar, Barbie såg inte ett dugg mer realistisk ut än GI Joe.

This is it

Whacko Jacko lägger av. King of Pop ger tio avskedskonserter i London och sedan slutar han, enligt Aftonbladet. Tidningen kallar det chockbesked, men jag är mest chockad över att han faktiskt ska göra konserter igen. Det trodde jag aldrig.

Lika bra det. Bättre än på Superbowl blir det ändå inte. Han står stilla i nästan en minut. Och det blir ändå inte tråkigt. Och som han dansar sen! Ibland saknar man ju den gamla MJ. Fast inte den 50-åriga galningen, han får gärna dra sig tillbaka tyst och stilla efter sina spelningar i London i sommar.

Vardagshumor

I hissen hemma hos mig sitter det en lapp. Idag hade någon skrivit dit ett extra ord på lappen.

Just like heaven

På min Spotify har jag en spellista som heter Happy där jag samlar låtar jag blir glad av. Jag startade den när jag skaffade Spotify, alltså för ett par månader sedan. Ikväll fick jag lust att lyssna på lite glada låtar. Och då upptäckte jag att jag hade 0 (noll) låtar på listan. Ja du läste rätt. Inga Låtar Alls. Det gjorde mig ärligt talat orolig, särskilt som den enda låten jag kom på som jag har blivit glad av under de senaste månaderna är Lady Gagas Poker Face. Och allvarligt talat, det känns inte riktigt friskt.

På vägen hem från jobbet lyssnade jag på min IPod och där kom den. En låt som jag faktiskt alltid blir otroligt glad av att höra och som jag kan lyssna på repeat hur många gånger som helst. Just like heaven med The Cure. Och det faktiskt ganska intressant eftersom många har bilden av The Cure som ett väldigt deprimerande band. Men för mig är det precis tvärtom. Det finns inget band vars glada låtar är så tokglada. Man blir faktiskt precis hur glad som helst.

Tyvärr visar det sig att pålitiliga YouTube vägrar att visa videon till Just like heaven till personer utanför USA. Det finns bara en massa riktigt crappiga live-inspelningar. Därför fick jag söka upp en annan källa, men taskig bild. Ljudet är helt okej, vilket är det viktigaste. Blunda bara och känn hur du fylls av tokglädje. Om du är det minsta lik mig vill säga.

The Cure Just like heaven

Sjuka av jämställdhet?

Jag har bytt till SvD från DN. Jag har upptäckt två saker; 1. Svenskan är lika rojalistisk som Svensk Damtidning och 2. Jag retar mig på ledarsidan hela tiden. Men idag retar jag mig inte bara på ledarsidan, imorse blev jag genuint upprörd när jag läste Elise Claesons kolumn "En överdos av välfärd ger biverkningar".

I korthet går kolumnen ut på att vi trots att vi bor i världens mest utvecklade land mår jättedåligt, framför allt mår våra barn väldigt dåligt. "Världens friskaste barn mår sämst i världen", vilket stödjer sig på boken Välfärdslandets gåta av Frank Lindblad och Carl Lindgren. Författarna i boken talar tydligen (har inte läst den) om att vi har en massa förväntningar som ökat och inte möts i välfärdsstaten, och att vi mår dåligt av vår individfixering och behov av individuellt självförverkligande. Må vara hänt. Men i slutparagrafen kommer Elise till sin kärnåsikt:

Men de (författarna, min anmärkning) vågar inte skriva om hur genusutopier bidragit till vårt egotrippade singelsamhälle.

Mammans hälsa , inte pappans, är den viktigaste parametern för barns hälsa, sa Carl Lindgren oväntat vid bokpresentationen i ABF-huset.

Mår barnen dåligt för att världens mest jämställda mammor mår dåligt? Jämställdhetens biverkning? Kanske något att prata om på kvinnodagen den 8 mars.

Men hur hamnade vi här? Jämställdheten leder alltså till att kvinnorna mår dåligt och därmed mår barnen dåligt? Jag kanske har fått allt om bakfoten, men den forskning jag har sett visar ett kvinnor mår bättre i jämställda familjer. Det är väl bristen på jämställdhet, snarare än jämställdheten i sig som i så fall är problemet? Men att författarna till Välfärdslandets gåta inte skriver att jämställdheten är problemet, det är naturligtvis för att de inte vågar skriva det, enligt Elise Claeson. Det kan ju inte bero på att det inte är sant.

Suck. Jag märker att jag inte är upprörd längre. Jag är bara trött på att möta samma, totalt ogrundade åsikt gång på gång. Det kanske är något att tala om den 8 mars.