Årets fjärde nya sak

Mitt stora nyårslöfte var att jag ska göra en ny sak varje vecka under 2010. Det behöver inte vara hoppa fallskärm eller något sådant varje vecka, men jag ska ta ett aktivt beslut att göra något jag inte förut har gjort, eller besöka ett ställe jag inte tidigare besökt o.s.v. Hittills har det gått ganska bra. Årets första vecka lagade jag klassiskt dillkött, fast med lamm. Jag har aldrig gjort det förut, men alltid velat. Och det blev otroligt gott, så det kommer jag nog att upprepa.

Andra veckan träffade jag en helt ny människa, nämligen M & J:s nya son G. Förra veckan gick jag på examensföreställning som gavs av Danshögskolans masterstudenter i koreografi. Det kräver ett eget blogginlägg, men det var verkligen nytt för mig. Den här veckan blev min planerade nya sak inställd, så istället fick det bli promenad på isen vid Norr Mälarstrand. Jag har aldrig gått på isen i stockholmstrakten. Det var fantastiskt fint, en gammal man som åkte skidor åkte förbi oss, solen som sken, metertjock is.

Det är en helt del gnäll på Facebook om att vintern borde ta slut. Men om det är vinter som idag får den gärna hålla på ett tag till. Jag tar tio minusgrader och snö över tre plusgrader och regn när som helst. Och alla borde få gå på is varje vinter.

Life's a bitch

eller det är i alla fall så det känns när du blir magsjuk på din lediga fredag och inser att din första helg på evigheter när du inte måste jobba, och när du har planerat utedag och ska gå på inflyttningsfest istället kommer att betyda isolering i hemmet.

Nej, inget har sagt att livet är rättvist, men ändå. Hur orättvist får det vara egentligen?

Tre saker jag aldrig mer vill se på TV

1. CSI, vare sig det är i Las Vegas, Miami eller New York. Det är ju så fruktansvärt enformigt. Man vet vem som har gjort det efter tio min och sen ska man som tittare tycka att det är spännande med en massa blodig naturvetenskap. Tacka vet jag när Poirot eller Miss Marple samlar alla i biblioteket över en kopp te och pekar ut mördaren. Som dessutom alltid finns i rummet.

2. Kockduellen, Tinas mat, Niklas lagar mat eller vad nu alla kockprogram heter. Det är så groteskt trist att se på när andra människor lagar mat. Jag vet att många andra verkar gilla det, men jag fattar inte. Det roliga med matlagning är ju att göra, inte att se på.

3. Marcus Birro. Okej, jag medger att jag har extremt låg toleransnivå för honom sedan han i P3 (på fullaste allvar) sa att han aldrig läste några kvinnliga författare, och aldrig tänkte göra det "så länge de var som Carina Rydberg". Det här var mitt under debatten om Den högsta kasten, boken där Rydberg namngav riktiga personer. Men herregud, vad han var sexistisk och inskränkt. Jag har aldrig förlåtit honom för det, och ryser lite bara jag ser honom. Och nu? Om han inte berättar "känsliga historier från privatlivet" så sjunger han låtar iförd sporttröja tillsammans med Lotta Engberg eller bisitter i Lennart Ekdahls debattprogram, med sina "analyser". För att inte tala om hans medverkan i På spåret. Stackars superbra Johanna Koljonen som måste dras med honom. Tänk om han i alla fall bara fanns i en kanal, men han kan dyka upp var som helst. Mindre Birro i TV. Snälla, snälla, snälla.

Guldbaggevinnaren är

Män som hatar kvinnor.

Hmm. Jag har i och för sig inte sett den. Jag tror själv att jag ser mycket film. Och då har har jag inte ens lyckats se den mest sedda svenska filmen 2009, som nu tydligen också är den bästa. Men vid närmare eftertanke är det helt normalt. Såhär ser vinnarna ut under 2000-talet:

2008 års vinnare: Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell

2007 års vinnare: Du levande av Roy Andersson

2006 års vinnare: Förortsungar av Ylva Gustafsson och Catti Edfeldt.

2005 års vinnare: Ninas resa av Lena Einhorn

2004 års vinnare: Masjävlar av Maria Blom

2003 års vinnare: Ondskan av Mikael Håfström

2002 års vinnare: Lilja forever av Lukas Moodyson

2001 års vinnare: Så vit som en snö av Jan Troell

Av dem har jag sett två filmer, Masjävlar och Lilja forever. Så nej, jag är inte en sån som ser mycket film, i alla fall inte svensk. Eller i alla fall inte svensk film som vinner guldbaggar. En intressant grej är att det bara är vid två tillfällen som priset för bästa film och bästa regi har gått till samma personer, 2001 till Troell för Så vit som en snö och 2007 till Roy Andersson för Du levande. Hade nog trott att det skulle sammanfalla oftare.

Anyway, såhär går det inte ha det. Jag gör härmed ett tilläggsnyårslöfte att jag ska se alla guldbaggevinnarna från 2000-talet under 2010.

Såhär borde livet vara

eller såhär:

En dag kanske.

Maid of Honour

Eva skriver idag att jag är maid of honour på det kommande bröllopet med Eiran.

OMG.

Visst låter det fint, maid of honour? Det har jag aldrig varit förut. Eller okej, jag har varit enda tärna på ett svenskt bröllop, men MOH på ett halvskotskt bröllop måste smälla högre. Och det känns för en gångs skull väldigt fint att jag inte har hunnit bli matron of honour. För visst har det inte riktigt samma klang?

2009 års manliga låtar

Tracks i P3 årssammanfattar 2009. Väcker onekligen gamla minnen till liv. Jag hade Tracks årskrönika 1986 på kassett som jag lyssnade på tills bandet slets ut. Årets låt var självklart "The Final Countdown" med Europe.

2009 var Mando Diao vinnare med Dance with somebody. Helt okej låt, men jag förstår inte riktigt varför den blev årets låt. MD kanske har fanatiska fanns och Tracks har väl rimligen färre personer som röstar nu än 1986. Spontant slog det mig att låtlistans 10-i-topp är väldigt manlig. MD följs av The Killers, Timo Räisänen, Green Day och Lars Winnerbäck. Först 10:e låten har ett kvinnligt inslag och då endast i form av gästsångerska, Robyn som gästar Röyksopp i The Girl and the Robot.

I övrigt är jag mest förvånad över att två av tio-i-topp på Tracks faktiskt sammanfaller med två av de låtarna jag själv har lyssnat mest på 2009, nämligen tidigare nämnda Girl and the robot och Timos About you now. Jag kanske hänger med bättre än jag trodde.

Lyssna på Spotify:
TRACKS 2009