Sommar betyder läsning

På semestern ska man läsa. Så är det bara. Visst är det bra att spika och greja om man känner för det, men sommarläsningen är obligatorisk för mig (och för Karin, som ger sin sommarlista här).

I år hade jag satt upp följande böcker på min läslista

• De välvilliga – Jonathan Litell
• Att lära sig själv att leva – Joan Didion
• Den femte sanningen – Doris Lessing
• Dagbok – Sylvia Plath

Sedan insåg jag att alla utom Joan Didion-boken är tegelstenar, eller i alla fall stora inbundna böcker som passar mycket illa för stranden (och som är tuuuunga i väskan).

Till min första del av semestern - landet med föräldrar + bror med barn) - tar jag därför istället med

• My sister, my love - Joyce Carol Oates
• Babels hus - PC Jersild
• Rough Guide to Croatia

Landet är en av de sista ställena i Sverige som fortfarande befinner sig i radioskugga, så förutsättningarna för läsning är väldigt goda. Hör av mig igen när jag är ute ur radioskuggan och nyläst.

Barndomsdrömmar

Idag uppfylldes en av min barndomsdrömmar. Synd att jag inte var med. 100 personer dansade samma dans på offentlig plats, precis som det var i Fame när man var liten. Det var Bounce som tog initiativet, och låten var MJ:s Beat it. I min dröm var det alltid Thriller-koreografin, men det här är helt underbart det också.

Michael Jackson i mitt livs soundtrack

Idag gick jag in en affär och var där ett tag. Allting kändes lite konstigt. Först kom jag inte på vad det var, men sedan insåg jag att jag hade varit där i tio minuter utan att höra en enda Michael Jackson-låt. Överallt där jag har varit under den senaste veckan har Michael Jackson spelats. Så även i min egen Ipod. MJ var aldrig min största idol, men under den senaste veckan har min barndom spelats upp i mitt huvud till hans musik.

Jag minns exakt hur det kändes att sitta i den bruna skinnsoffan hos min granne och titta på när Michael i sin vita kostym gjorde det där märkliga framåtlutet i "Smooth Criminal". Hur kul det var på klassfesten när alla försökte göra taffliga danssteg till "Billie Jean" eller "The Way You Make Me Feel" utan att lyckas. Hur jag såg premiären på "Black and White" hemma hos min kompis som hade en ny, stor TV.

Det finns artister som har betytt mer för mig, men om jag någon gång skulle sammanställa mitt livs soundtrack skulle han definitivt vara med. Och jag tror inte att det finns någon artist som jag har blivit så imponerad av, för både rösten och dansen. I en dokumentär som gick på SVT i förra helgen sa den intervjuade koreografen att Michael dansade inuti musiken. Och det är så det känns. Han var inte bara ett med musiken, han var inuti den.

Det finns mycket att skriva om personen och fenomenet Michael Jackson,för att inte tala om den intressanta minnesceremonin, men det sparar jag till en annan gång. I någon vecka till tror jag att det kommer att vara Michael Jackson vart man än går. Sedan kanske vi går tillbaka till att minnas den tragiska kufen och potentiella pedofilen. Men just ikväll väljer jag att tänka på den MJ som moonwalkade för första gången.

Efter två och en halv månad på jobbet har jag

.... arbetat för två ministrar,

.... fått en ny minister som både är från Jönköpingstrakten och har läst statskunskap i Uppsala,

.... skrivit under två regeringsbeslut,

.... varit på fyra sommaravslutningar och en avtackning,

.... upptäckt att det faktiskt finns ljudkort på datorn,

.... ökat min vardagsmotion med massor av procent eftersom jag jobbar mest med dem som sitter längst bort,

.... nästan dött av värme eftersom det har varit 29 grader inomhus,

.... haft min första "jag kan inte ha ett kontorsjobb resten av livet, jag kommer att dö av uttråkning"-kris. Brukar komma med jämna mellanrum,

.... varit både lite sur och lite lättad för att jag inte fick vara i Almedalen i år,

.... på det hela taget haft det ganska bra.

Happy people never fantasize

Ikväll såg jag Broder Daniel Forever - dokumentären om Broder Daniel och deras sista spelning (?) förra sommaren. Det är en väldigt vacker film och precis som Fredrik Strage skrev i DN mer poesi än journalistik. Och det är nog det enda sättet att göra en film om Broder Daniel som alltid har handlat om känslan. Eller som Henrik Berggren säger i filmen - BD är motsatsen till antikens ideal om måttfullhet (även om han också antyder att han själv är ganska måttfull i sitt privatliv). Jag blev ganska rörd av Henrik Berggren i filmen, pojkmannen som känns mer som ett lillgammalt barn än en rockstjärna. Som fortfarande ser ut som 23 trots att han är över 30. Som inte längre blir mobbad för att han sminkar sig och har en stjärna i ansiktet. Eller som Theodor Jensen säger i filmen: "Du har ju vunnit".

Your Own Personal Swedish Jesus

Utanför riksdagen står det ofta personer som delar ut olika lappar. Jag är alldeles för nyfiken och intresserad av hur de har formulerat sig för att säga nej, så jag accepterar nästan alltid allt. I förra veckan fick jag ett gult kort, i visitkortsstorlek av en liten kille. Han var blond och kanske sju år gammal. Jag trodde direkt att det var något som hade med religion att göra och det var det. Barn med nordiskt utseende delar enligt min erfarenhet alltid ut religiösa lappar, aldrig politiska.

I röda bokstäver fanns en text, på ena sidan på engelska, på andra sidan på svenska.

Jesus loves people var det stora budskapet på ena sidan. Jag köper att kristna människor vill bära fram det budskapet till så många som möjligt. Lite konstigare kändes det när man läste den svenska sidan. Där stod det nämligen Jesus älskar Sverige.

(föreställ dig en fundersam min)

Jesus loves people = Jesus älskar Sverige? Hur tänkte de nu? Att vi i Sverige skulle bli extra glada för att Jesus älskar just Sverige? Att just vi måste känna att Jesus älskar Sverige, inte dom där andra länderna?

Jag fattar inte vem man vill locka. Nationalister som inte kan engelska är kanske en möjlighet, men år 2009 är nog den målgruppen begränsad. Liksom antalet ickesvensktalande personer som tar längre tid än en halv dag på sig att lära sig orden "älskar" och "Sverige".

Men jag tror att det som stör mig mest är att den som gjort kortet kanske faktiskt tycker att people betyder Sverige och ingenting annat.

Diana och jag

Jag solade i lördags och glömde att ta på solkräm ovanför bikinin, där huden är som känsligast. En mycket dålig idé om man är en rödblond solkänslig typ. Sedan dess har huden varit irriterat röd och ond. Idag hände något intressant, jag började fjälla och under det fick jag blåsor över all min röda hud. Jag kan inte ta något foto eftersom det vore helt oanständigt, men det känns som om jag är Diana i V fast tvärtom. Tänk ödlehuden (fast vit och mjuk). Om man inte har något bättre för sig kan man dessutom se V på TV6 sent på fredagskvällar. Ska kanske kolla på fredag, jag känner att mina identifikationsmöjligheter med ödlorna plötsligt har vuxit enormt.

Och egentligen har nog Diana och mina blåsor ingenting med varandra att göra, men det kändes så när jag började skriva.