R.I.P MJ

Ikväll kommer rapporterna att Michael Jackson har dött av en hjärtattack. Inga bekräftelser finns ännu officiellt. Men det är såhär jag tänker minnas honom, innan han bleknade och blev offer för sin egen myt.



Det känns overkligt. Han har alltid funnits och nu finns han inte mer. Nånstans hoppades jag alltid att han skulle kunna fixa till sitt liv igen. Men det går inte alltid som man vill.

Ålderstecken

Du vet att du börjar bli gammal när du på väg till dina kompisars familjeutflykt möts av:

- Du ser bakfull ut.

och du har i själva verket inte druckit något på flera dagar, samt lagt dig tidigt kvällen innan.

Igår kväll tog jag fram min bortglömda ögonkräm ur badrumsskåpet.

Roligt men elakt

Ibland är det som roligast (och elakast) när journalisterna låter den intervjuades uttalanden stå för sig själva. I torsdagens På stans intervjuad Jenny Damberg Bodvar Hafström om vinet Bodvár of Sweden lifestyle rosé, som är den enda sort som serveras i den nystartade rosévinbaren på på Strandbryggan Seaclub vid Djurgårdsbron. Tyvärr hittar jag inte intervjun på pastan.nu. Följande intervju utspelar sig i papperstidningen:

Lifestyle rosé, vad är det?
- Vi riktar oss till kunden som vill ha det lilla extra. En unik smak. En livsstilskänsla när de väl dricker, säger ägaren Bodvar Hafström.

Vad är det för livstil?
- Det är känslan när man dricker det. Det kan vara på ett lifestyle-ställe.

Vad kännetecknar ett sånt?
- Det kan vara soffor, kuddar, kanske nära en strand. Som Standbryggan, som ligger unikt på vattnet. Det är en lifestyle-känsla.

Hur väl matchar det din egen livsstil?
- Jag gillar absolut en känsla av lifestyle. Men det speglar också svenskens förväntningar inför sommaren. Svensken får ju en sådan förväntan efter den långa vintern.

Så intetsägande att det inte ens blir klyschigt. Men man riktigt känner journalistens hånleende i hela texten, utan att hon skriver ett elakt ord. Elakt, men roligt.

Ung väljare?

Som pliktrogen medborgare har jag idag röstat i valet till Europaparlamentet. Jag och S gick samtidigt till S:t Eriks gymnasium på Kungsholmen. Det var som det brukar vara i EU-valet; inte särskilt mycket trängsel, inte särskilt många partifunktionärer men en glad samstämmighet i lokalen. "Vi som är här gör vår medborgerliga plikt och det är härligt att känna sig så duktig" är ungefär vad vi alla utstrålade.

När jag hade klistrat igen mitt kuvert och skulle avprickas i röstlängden läste funktionären upp det där mystiska numret från röstkortet till tjejen som satt bredvid och skulle bocka av mig. Sedan tittade han glatt på mig och sa "Du hamnade i den unga gruppen!".

Så nu vet jag det. Efter fyra riksdagsval, två folkomröstningar och tre (eller är det fyra??) Europaparlamentsval tillhör jag fortfarande den unga gruppen.

I väntan på

att säsongsavslutningen på The Hills säsong 5 ska gå att streama från mtv kan man kolla in seriens bad boy Spencer Pratt rappa. Inför att han och Heidi ska vara med i I'm a Celebrity Get Me Out Of Here - ett slags Robinson för c-kändisar. Okej jag fattar att det är på skoj, men det finns faktiskt gränser för hur dåliga saker man får göra. Självrespekt, någon?

Kolla in videon här.

När det blåser på månen

Jag är gammalt Kent-fan. Jag sympatiserar verkligen med Kent-fansen som säger att "jag laddar ned all annan musik än Kent - den köper jag". Jag laddar inte ned musik olagligt - men jag förstår känslan av att verkligen vilja gynna sin favorit.

Min kompis F brukar alltid hävda att det är första skivan - Kent - som är den bästa. Länge tyckte jag att han hade helt fel - vilket även Kent själva tyckte: " den som tycker att vår första skiva är bäst är dum i huvudet" eller nåt liknande minns jag att Jocke Berg sa i en intervju. Och han har rätt - första skivan är verkligen inte deras bästa skiva. Vissa låtar (som "Jag vill inte vara rädd") är direkt pinsamma. Men. Trots allt. En av deras allra bästa låtar var faktiskt deras första singel.

Visserligen skulle det dröja tills 2002 innan Jocke Berg fick en för bästa texter, men det är inte många av Kents låtar som slår träffsäkerheten i tonårsångesten i debutsingeln "När det blåser på månen". Texten funkar inte riktigt ensamt, man måste höra Jockes röst kvida "och du ska ta mig härifrån, NU när det blåser på månen". I en enkel refräng ("är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam") fångas all tonårsångest du någonsin har känt. Eller all 33-årig ångest du någonsin har känt, för den delen.

Kostymen den skaver och jag har inte duschat
idag är igår och idag ska jag sitta kvar
Jag fuskade med mina svar
Den svarta kostymen ska av
Kostymen är inte jag Kostymen är inte jag
är jag en Astronaut? är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut? är jag så ensam?

Klänningen skaver och du
den skyler knappt barmen
Idag är igår och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut...

Tyvärr finns det ingen bra video på Youtube, så det bäst är att sluta ögonen och lyssna.



Det vore jättetrist att säga att Kent aldrig har blivit bättre än sin debutsingel. Som tur är har de faktiskt blivit det. "Innan allting tar slut" från Isola 1998 fångar relationsångesten vi över 30 har/har haft/kommer att få. Ännu bättre än tonårsångesten i "När det blåser på månen". Och det räcker. Kent har alltid varit irriterande pretentiösa. Men om jag hade gjort två i princip perfekta låtar skulle jag vara nöjd. Eller ja, ganska perfekta texter i alla fall. Synd bara att den senaste riktigt bra texten kom 1998.

Deppvecka

Deppig vecka. Illustreras bäst av Chris Isaak. Depressionernas kung.