Under min första arbetsvecka har jag

...väntat i en timme för att få ta ett kort på mig själv,

....blivit galen av att inte hitta någon inställning i Lotus notes som gör att mejlen jag raderat försvinner direkt. Nu ligger de kvar med ett litet kryss framför, vilket gör att jag hela tiden tror att jag har massor av fler mejl än vad jag har. Sjukt jobbigt,

... fått bekräftat att kollegorna är väldigt trevliga,

... blivit påmind om att jag faktiskt gillar att ha flextid,

... åkt på jobbresa till Lund och Köpenhamn,

... äntligen fått gå i kulverten under Regeringskansliet,

... inte bloggat en enda gång.

Det sista måste jag ändra på. Det andra känns bra som det är.

Världens bästa låt?

I mitt tidigare parliv förekom det många listor. Vilka var de 50 bästa låtarna någonsin? Jag tänkte alltid att jag skulle skriva en lista, men hade oerhört svårt för att bestämma mig. För hur bestämmer man vilken som är världens bästa låt? Eller ännu hellre vilken låt som ska hamna på plats 22? Jag kunde aldrig göra det, det var på något sätt oerhört laddat för mig. Som att hela min personlighet skulle för alltid ligga fast om jag bestämde vilka låtar jag tyckte var bäst. Som om att det aldrig skulle gå att ändra på. Men det gör det ju.

Ikväll är jag helt övertygad om att världens bästa låt heter "The only living boy in New York" med Simon and Garfunkel. Det kanske inte stämmer en annan dag. Men att det kommer att vara en riktigt bra låt även imorgon, det är jag helt säker på.

Det du behöver veta om livet har Tove Jansson redan skrivit om

För ett tag sedan jag om "Pappan och havet" av Tove Jansson i bokklubben. Det är boken när Muminpappan får för sig att familjen måste flytta ut till en fyrö för att familjen ska gå uppleva lite äventyr. Egentligen är det bara ett sätt att bota sin livströtthet och depression. Mamman anpassar sig och säger okej, hon vet att det är vad som krävs om pappan och i slutändan familjen ska överleva. Hela historien slutar med att Muminmamman också drabbas av en depression, men den får andra uttryck. Hon planterar och målar. Och till slut måste de ta sig hem, annars funkar inte familjen. Utan mamman funkar ingenting.

Saken är den att Tove Jansson är en helt vansinnigt skicklig författare. Det finns ingen psykologisk utveckling hos en karaktär om man inte känner igen eller sympatiserar med. Det är oerhört lätt att lägga ett genusperspektiv på historien, där mamman i princip offrar sig för pappan, även om hon får sin vilja fram till slut. Och Tove skyggar inte för det, men samtidigt är det en djup sympati för varje karaktär som får mig att känna att det ligger något under det där. Det är inte ett genusperspektiv som ska läggas på Toves böcker, det är i den rätta meningen ett allmänmänskligt perspektiv. Som alltid, alltid har något att lära ut. Läs gärna om böckerna som vuxen. Jag lovar, de berättar mer om livet än vilken psykolog som helst. Om jag ville starta min egen terapeutiska inriktning skulle jag definitivt ha böckerna om Mumindalen som inspiration. Det man inte lär sig där finns ingen som helst anledning att kunna.

Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar

..enligt Tage Danielsson. Kanske är det vad jag har gjort på semestern. Upptäckte idag att jag har utvecklat ett kaffeberoende över påsken. Lite konstigt, det är väl sånt man bara gör när man jobbar? Jag skulle kunna göra ett tappert försök att skylla på min mamma, som i normala fall dricker mycket mer kaffe än jag. Men tyvärr. Det var jag själv som satte på kaffebryggaren hela tiden. Å andra sidan var det mamma som bjöd på bullarna.
Semestervecka två = koffeinavgiftning.

Som bonus: Tage sjunger sången.

Sånt jag saknar

Jag bodde i Jönköping tills jag var 20. Jag har en ganska osentimental inställning till Jönköping nu för tiden. Då talar jag om platsen, inte om människorna. Det känns inte hemma längre, det har det inte gjort på ganska länge nu. Stockholm är hemma. Punkt.

Men det finns faktiskt en sak som Jönköping har, som Stockholm inte har. Och det är något jag verkligen saknar; stranden. Att bo vid Vättern är nästan som att bo vid havet. Egentligen bor jag ju närmre havet nu, men känslan är inte densamma. Se själv. Lite taskig bild, dags för ny mobil, men en liten känsla får man i alla fall.

Glad påsk

På påskafton målade vi ägg. De första som var klara var äggen som föreställer mig själv och min pappa. Jag önskar att jag kunde säga att det är mina brorsbarn som har målat äggen. Men det kan jag inte.

Torsdagsavundsjuk en lördag

Idag är jag torsdagsavundsjuk på Jessika Gedin. Jessika Gedin har haft eget bokförlag, översatt Douglas Coupland-böcker, skriver om böcker i Elle och sitter i Spanarna i P1 varje vecka. Och dessutom har hennes mamma översatt Harry Potter-böckerna, så gissa om Jessika fick läsa dem före alla andra? Jessika har för övrigt världens längsta hår ner till midjan, precis sådär långt som jag ville ha när jag var liten. Mitt hår blir inte längre än en bit ner på ryggen, långt över midjehöjd. Men okej, det är inte håret som gör mig torsdagsavundsjuk, det är allt det andra.

Bilden kommer från Alltomstockholm.se

Las Night IcaMaxi Saved My Life

Hemma i påsklugnet är det mesta bra men ibland drabbas jag av rastlöshet. Mina föräldrar bor i ett bostadsområde utanför stan, och det finns inte så mycket att göra här när man har tagit sin vårpromenad och tittat på vitsipporna (mycket trevligt i och för sig).

För att det skulle hända något följde jag med Bror till ICA Maxi. För mig som bor i innerstan utan bil är stormarknader exotiskt. Särskilt just nu eftersom det pågår en bilmässa i Jönköping och hela den samlade skandinaviska raggarkåren är på plats. Mycket sydstatsflaggor och stora amerikanska bilar på parkeringen utanför Maxi. Lätt Värmlands-känsla.

I alla fall beslöt jag mig för att det behövdes lite lyxkonsumtion, trots att det var långfredag, så jag köpte ett bronzepuder (färg:golden), tre dvd:er och en vickningschipspåse. Chipsen är slut, men glädjen i att få vara lite brunare om kinderna kommer att bestå hela sommaren. Jag blir ju oftast inte så brun på naturlig väg, rödlätt som jag är. Egentligen är det nog meningen att jag ska vara lite orolig över att jag blev så upplyft av att få handla på ICA Maxi, för det blev jag verkligen. Men jag har bestämt mig för att strunta i det, för ärligt talat, vill vi inte alla ha gyllene kinder i sommar?

Sökandet efter verkligheten

Jag har jobbat tre år på Uppsala universitet och pluggat där ett antal år innan dess. Väldigt ofta i olika diskussioner pratades det om "verkligheten" i motsats till det som hände på universitetet. Jag förstår ju känslan, som student är man på universitetet en ganska kort tid i livet och sedan går man vidare. Märkligare var det när personalen pratade på samma sätt. Menade de att deras arbetsplats inte var verklig? Inte en del av samhället till skillnad från andra arbetsplatser? Konsigt egentligen. Trots allt är det ju mycket av vår verklighet som faktiskt har sin grund i sånt som händer på universitet och högskolor.

Efter tre år på Saco har jag upplevt samma sak igen. Verkligheten är inte det som händer på Saco, centralorganisationen, verkligheten är det som händer på de 23 fackförbunden. Det är där medlemmarna finns. Ända tills du befinner dig på ett av förbunden. För då är verkligheten inte där, på kontoret i Stockholm, utan hos de fackligt förtroendevalda ute på arbetsplatserna. Och jag vet inte, men jag gissar att ute på arbetsplatserna tycker man inte att verkligheten finns i fackstyrelsen.

Jag undrar om det finns några som alltid känner att de är en del av verkligheten. Lärare, vårdpersonal och poliser ligger nära till hands. Men är det verkligen så? Skolan är ju i högsta grad en egen värld, inte mer en del av verkligheten än något annat. Eller är det en geografisk grej? Verkligheten finns alltid i Katrineholm eller i Partille, aldrig i huvudstaden? Jag tror inte det. Snarare är det nog så att verkligheten alltid är någon annanstans.

Runar inspireras av chicflic

"Runar är en hycklare" är rubriken på Expressens artikel om hur Runar Sögaard betalade en skuld till en butik som hade gjort hans bröllopsinbjudningskort. Runar menade att det var fel på korten och ville inte betala, men tvingades och överlämnade därmed 6 600 kronor i 50-öringar.

Det finns just nu 44 kommentarer på artikeln som alla verkar vara mer eller mindre Runar-hatare; allt Runar gör är ointressant, han är en hycklande wannabe, som kristen borde han inte hämnas mmmm. Ingen har dock upptäckt var Runar fått sin inspiration - jo, just det, från filmen "En shopaholics bekännelser", som jag skrev om för någon vecka sedan. Filmen avslutas ju med att Isla Fishers huvudroll betalar sin skuld till skuldindrivaren i småmynt.

Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad som är roligast i den här historien. Att Runar har sett filmen över huvud taget? Att Runar bestämt sig för att härma filmen? Eller butiksinnehavarens kommentar i artikeln: "Såhär gör man inte!"?

Men det mest oväntade är att historien visar att Runar måste ha någon sorts humor. Vem hade trott det?

Runar Sörgaard = Isla Fisher?

End of days

Igår var min sista aktiva dag på Saco. Avtackning och sånt. Allt var så vemodigt att jag upprätthöll en hysteriskt glad fasad hela dagen. Lyckades ganska bra tror jag. Egentligen håller jag ut till den 15:e då mina trevliga arbetskamrater ska ta avsked av mig med en fest. Då blir det nog rent av sorligt. Att sluta saker är en process, och jag får acceptera att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Som tur är har jag mitt nya jobb att se fram emot.

På kvällen igår var jag på en AW som blev rekordlång men som lite snöpligt avslutades med en allergireaktion. Damn you sesam- och vallmofrön!

Idag blev det en trött men härligt lördag tillsammans med A och hennes tvååriga dotter C. Vi byggde lego och ritade. Fantastisk sysselsättning. Borde göras mycket oftare.

Dags för rynkkräm?

Jag fick en kupong från Åhléns som gav mig 20% på en kräm. Inte jordgubbskräm, utan dag- eller nattkräm för ansiktet. I vanliga fall köper jag alltid på TaxFree när jag flyger, men jag bestämde mig för att göra ett undantag och gå till City. 

Där hamnade jag i Biotherm-disken. Jag har tidigare haft en kräm från Biotherm som hette något med Age defense eller liknande. Tjejen bakom disken tittade på mig och sa "Det kanske är dags för dig att pröva den här" och pekade på en burk med texten Rides repair. 

Jag gjorde ett tappert försök att hävda att "så gammal är jag väl inte", varpå hon med sin totalt rynkfria, vita perfekta hy, obevekligt svarar: "Man behöver inte vara så gammal, det är en förebyggande kräm och jag längtar tills jag kan få börja med den själv". 

Så jag lämnade disken med min Rides repair i påsen. För hon hade ju rätt. Det räcker inte med Age defense längre. 

Utan mig

Nu är det min näst sista dag på jobbet, allra sista aktiva dagen är på fredag. Det är en konstig känsla att sluta ett jobb. Just nu sitter hela min avdelning i budgetdiskussioner. Inte något som i vanliga fall får mig särskilt exalterad, men idag känns det lite konstigt att inte få vara med och diskutera siffror. Ingen behöver min åsikt längre helt enkelt. Jag trodde att det skulle kännas tråkigt, fast det känns liksom mest lite tomt. Men i grunden känns det bra. Jag är färdig nu, redo för nästa fas. Och även om jag inte förstår just nu hur det ska gå till, tror jag att man kommer att klara sig bra utan mig. Eller ja. Ganska bra i alla fall.